Att Fredrik Reinfeldt skulle svara ja när Natos förfrågan om ett svenskt deltagande i FN-insatsen i Libyen var självklart. Istället för att bara höja på ögonbrynen över regimens krigsbrott lyfter åtta JAS Gripen, ett Herkulesplan och ett spaningsplan. Det formella beslutet i riksdagen tas på fredag. Sverige ska göra en krigsinsats för att värna civila men som också indirekt skapar förutsättningar för ett Libyen efter Gaddafi. Genom att införa flygförbudszon och stoppa regimens pansar har läget på marken förändrats till oppositionens fördel, men hur länge det dröjer innan dramat är över är det inte någon som vet, inte heller hur slutet blir.

Insatsen är också viktig för den vidare avvecklingen av diktaturer, närmast i Arabvärlden. Med sin resolution 1973 har FN:s säkerhetsråd slagit fast att det inte är OK att flygbomba den egna befolkningen.

Att Libyens sak blir vår ska också ses i ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv. Försvaret av Sverige bygger i praktiken och i doktrinen på att någon annan gör jobbet. Både Sverige och EU har utfärdat tandlösa deklarationer om att rycka ut solidariskt. Genom att ställa upp i Libyen när EU:s medelhavsländer står inför säkerhetspolitiska utmaningar i sitt närområde ökar förutsättningarna för att dessa stater ska visa solidaritet med Sverige eller andra EU-medlemmar i vårt närområde.

Det handlar inte om garantier utan om att kittet som binder EU:s medlemsstater samman blir segare. Å andra sidan, när det gäller själva Operation Odyssey Dawn tog först USA motvilligt befälet för att sedan överlåta det till Nato. EU är på sin höjd en linjeman, men kan senare spela en viktig roll i ett Gaddafi-fritt Libyen (liksom i andra stater där den arabiska våren slagit ut i blom).

Det finns inte heller något som tyder på att EU någonsin kommer att få en militär roll som matchar Nato i fråga om militär förmåga och politisk vilja att agera. Därför handlar den svenska insatsen snarast om att stärka känslan av gemensam solidaritet med Nato med förhoppning om att den känslan även ska växa bland försvarsalliansens medlemmar.

Under kalla kriget hade Sverige ett nära hemligt samarbete med Nato-länder. Numera är samarbetet öppet. Numera agerar svensk militär under Nato-befäl. Och fortfarande är det Nato som vi ska hoppas på om det blir nattfrost i våra trakter. Är det inte hög tid att bryta tabut om svenskt medlemskap i Nato? Nato tjänade oss väl under kalla-krigsårens neutralitet. Nu verkar vi tillsammans med Nato för att skapa fred och säkerhet i Afghanistan – samtidigt som Nato fortfarande är den yttersta garanten för vår säkerhet här hemma.

När Fredrik Reinfeldt samtalar med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen under dennes Sverigebesök borde han komma ut:

Anders, jag vet att du brukar säga att Sverige skulle kunna bli medlem i Nato över en natt. Med Libyen som bakgrund känner jag mig nu mogen att våga möta den svenska opinion som under decennier har matats med skräckskildringar av Nato. Som ett första steg ska jag ta initiativ till att vi i Sverige gör samma sak som man har gjort i Finland: Vi ska också göra en för- och nackdelsutredning.

Samtidigt ska jag se till så att den luftförsvarsutredning som alla andra riksdagspartier vill ha men som Moderaterna har lagt in veto mot ska tillsättas. Det handlar om försvaret av Sverige men också om att se över beväpningen av Jas Gripen så att vi nästa gång har möjlighet att genomföra operationer på marken. Det känns lite pinsamt att nu tvingas inskränka vår insats till att bara flyga omkring.