Lev som du lär, Göran Hägglund

Göran Hägglund tar nu återigen upp tråden i den lika långa som angelägna debatten om ”verklighetens folk”, Kristdemokraternas kodord för den strävsamma medelklass som på samma gång hålls nere av staten och förhånas av kulturetablissemanget. Men tyvärr räcker gårdagens utspel i DN inte särskilt långt.

Berättelsen om Sverige som ett mittensamhälle som kapats av ytterlighetskrafter inom och utanför dagspolitiken är rik på poänger. Och den passar in i en ny kristdemokratisk politisk profil som handen i handsken. Men när Hägglund får tillfället att utveckla sina resonemang och omvandla dem i konkreta politiska förslag griper han det inte. Istället upprepar han vad vi fick höra redan i somras, att verklighetsfrånvända kultursidor och politiker besvärar vanliga människor bara för att de är som folk är mest.

Det är nog sant och riktigt. Men för att KD:s positionering som ett parti för verklighetens folk ska kunna slå an på allvar krävs också en verklighetens politik som talar till just dessa människor. Och det är en politik som till exempel går i konflikt med den lama inställningen till förorternas brottslighet och med kraven på att familjer ska styras ovanifrån och uppfostras i linje med statlig jämställdhetsideologi.

Men lika betydelsefullt är att KD finner modet att idka självkritik. När Hägglund citerar Ulf Lundells ord om ”en och annan som sitter där/på sina höga hästar och vet/hur det är/” och formar dem till en giftpil mot sina motståndare borde han själv känna sig träffad. KD tillhör ju de politiska krafter i Sverige som malligt brukar markera att de minsann vet hur saker och ting är, och som därför är ivriga med att vilja gripa in i vanliga människors liv och lägga dem till rätta.

När man till exempel vände blad i DN igår föll ögonen omedelbart på en kommentar från en kristdemokratisk sakkunnig hos folkhälsominister Maria Larsson. Regeringen, sade han, är skeptisk till socker- och fettskatter. Men inte för att en sådan beskattning kringskär människors frihet utan för att ”det ger för litet hälsoresultat i förhållande till kostnaderna”.

Sådär håller det på. Är det inte tillgången till feta och söta livsmedel som ska begränsas, så är det alkoholen eller snuset. Familjerna ska dessutom avlastas med kommunala ”supernannys” och människor under arton år ska hindras från att delta i dokusåpor på teve. Svensson ska till och med byggas in i så mycket trygghet att KD:s socialdepartement kan uppfylla sin ”vision om att ingen ska behöva ta sitt liv”.

KD har under lång tid gått fram under parollen: Varning! Livet kan leda till döden. Men förbuden och förmynderiet passar inte ihop med det frihetliga budskapet om att vara en kraft som sörjer för verklighetens folk, och för deras önskan att bli lämnade ifred av alla dem som har åsikter om hur de bör leva sina liv. Och det gör inte heller den tvångspolitik som kommer till uttryck i förslaget på en civilkuragelag.

Om Göran Hägglund vill att vi ska uppleva KD:s nya profil som trovärdig, måste den gamla försvinna. Idag på morgonen ska han hålla ett linjetal inför ett kristdemokratiskt rådslag i riksdagen. Då bör han göra klart att de höga hästarna till slut ska sadlas av.