Ingen svensk politiker av rang har skördat några lagrar tack vare energipolitiken sedan Thorbjörn Fälldin blev statsminister 1976. Ända sedan dess har frågan varit en kollektiv pina, som producerat minst lika mycket politik som energi. Engagemanget har ofta varit större för att plocka poäng på motståndarnas inre splittring än för att säkra vår långsiktiga energiförsörjning. Men intrigerna har ställt till det för intrigmakarna lika mycket som för de tilltänkta offren.

Det har kivats om kärnkraft och byggts luftslott av vind, samtidigt som den stora förändringen har skett i det tysta genom en kraftigt ökad användning av biobränslen. Den borgerliga energiöverenskommelsen från 2009 är typisk. Den löste ett politiskt problem genom att spackla över de ideologiska sprickorna om kärnkraften, men den har än så länge inte lett till några praktiska svar på frågan hur åldrande reaktorer ska ersättas.

Energipolitiken är hanterad, men likväl står den och stampar. Det är inte precis första gången.

Som ordförande i IF Metall var Stefan Löfven en tydlig röst i kärnkraftsdebatten, och tack vare detta har han fått energin som första profilfråga. Jag är inte säker på att han valt att rusa in i just denna snårskog om han haft chans att välja fritt, men vad skulle han göra när frågorna kom i P1 Morgon och Agenda? Han kunde inte backa ända från IF Metall- till partilinjen utan att framstå som kappvändare, och därför står den gamla slagdängan ”blocköverskridande samtal” åter på repertoaren.

Nu manövreras det friskt från alla håll kring vad som krävs för att det ska kunna bli några sådana överläggningar, och mycket talar för att alltsammans rinner ut i sanden. Det vore bekvämt men lite nesligt för Löfven om ingenting blir av, men han kan trösta sig med att ha blåst liv i gammalt groll i Alliansen och att det gnisslar så det hörs mellan FP och C.

Fast han skulle kunna också kunna fånga tillfället i flykten och göra vad Mona Sahlin inte gjorde: stärka sitt ledarskap genom att använda det.

Om han helt enkelt säger vad jag utgår ifrån är hans åsikt – att nya reaktorer är säkrare och bättre än gamla – vad har han att förlora? Ska distrikt börja kräva hans avgång tre veckor efter Håkan Juholts?

Och hur mycket har han inte att vinna?