När Schibsted Journalism Awards delades ut för några veckor sedan var Moj Rajon i S:t Petersburg nominerad i klassen för scoop. Tidningens avslöjande handlade om hur den statliga ryska gasgiganten Gazprom agerat för att stoppa protester mot uppförandet av en 396 meter hög skyskrapa på klassisk mark.

Enligt stadens regler ska allmänheten kallas till möte för att ta ställning till byggplaner. För att säkerställa att opinionsyttringen skulle bli positiv hyrde Gazprom in ja-sägare som till och med bussades in till samlingslokalen.

Jag skulle knappast säga att det bättrar på anseendet för Putins maktbolag, som annars gjort sig ökänt för att skruva av gasleveranserna efter politiska konjunkturer. Det är ju också i perspektiv av detta som den planerade gasledningen i Östersjön mellan Ryssland och Tyskland inte bara kan ses ett kommersiellt projekt vilket som helst. Gazprom är huvudägare.

Energin är ett ryskt maktmedel, och som ekonomen Fredrik Erixon konstaterar i Wall Street Journal (2/6) har inte EU:s förhoppningsfulla vi-är-beroende-av-varandra fungerat. Det understryks av såväl Rysslands reaktioner på EU:s östliga partnerskap, som förhandlingarna mellan EU och Ryssland.

För att möta Kremls strategi att söndra och härska efterlyser Erixon att den inre marknaden också ska innefatta energisektorn. Men vägen dit kan vara lång.

När den ryske premiärministern igår gjorde visit i Helsingfors var Nord Stream en av samtalspunkterna vid mötet med statsminister Matti Vanhanen. Ryssland trycker på, men Finland arbetar med samma miljökonsekvensperspektiv som den svenska regeringen och när granskningen inom kort läggs fram väntas ett antal frågetecken kvarstå.

Putin kryddade besöket med att utlova att Ryssland kan leverera all energi som Finland behöver. Med sig i bagaget hade han också slopande av virkestullar (en eviglång följetong). Protektionism är annars på modet. Som när den ryska tullmyndigheten nyligen meddelade Helsingfors att all containertrafik ska försvinna och ersättas med tåg eller import via ryska hamnar.

Finland har skaffat sig ett verktyg för att bättre hantera Ryssland. I våras antogs ett handlingsprogram för Ryssland. I detta ges en kärv bild av utvecklingen i Ryssland samtidigt som ökat samarbete är huvudspåret. Problemen preciseras och man betonar behovet av samordning. Inte minst viktigt är att statsministern ska leda ett Rysslandsforum för att ”stödja programmets verkställighet”.

Sverige borde också skaffa sig en Rysslandspolitik.