”En värnpliktsbaserad försvarsmakt är effektivare än ett yrkesbaserat system.”
Regeringen Reinfeldts vill göra totalförsvarsplikten beroende av regeringsbeslut om läget så skulle kräva. I praktiken betyder det att den allmänna värnplikten avskaffas i fredstid och att vårt land istället får en yrkesarmé. Det finns minst två allvarliga problem med ett sådant vägval. Det ena är att en värnpliktsbaserad försvarsmakt är effektivare i nästan alla avseenden än ett yrkesbaserat system.
I ett värnpliktsförsvar får man både bättre soldater och stor civil kompetens. De som man helst skulle vilja se som meniga soldater, söker sällan en sådan yrkeskarriär. I en värnpliktsarmé inkallar du en fordonsmekaniker, i en yrkesarmé utbildar du mekanikern och riskerar att förlora honom till den privata sektorn.
De utländska yrkesmeniga jag träffat under mina svenska FN-posteringar i Mellanöstern, har lämnat mycket att önska beträffande inställningen till att vid behov kunna döda andra och i synen på uppdraget, civilbefolkningen och motståndaren.
Argumentet att ett yrkesförsvar behövs för att Sverige ska bidra till internationella uppdrag för fred och säkerhet, går också tvärs emot den svenska erfarenheten sedan mer än ett halvt sekel. Över 80000 svenskar har deltagit frivilligt och framgångsrikt i FN-ledda operationer under värnpliktssystemet.
Med ett värnpliktsförsvar också i fred, fördelas ansvaret för och bördan av landets försvar bland medborgarna, och systemet vidgar basen för rekrytering av officerare, främst av reservofficerare som utgör krigsorganisationens ryggrad.
Ett värnpliktsförsvar har en viktig signaleffekt i internationell politik vad gäller förmågan för rikets styrelse att bevaka och upprätthålla anspråk på hela landets territorium.
Och slutligen, en effekt som inte berör den omedelbara försvarsförmågan, men som är väsentlig för den nationella sammanhållningen och den sociala integrationen, är att ett upprätthållet värnpliktssystem ger medborgare från vitt skilda samhällsskikt möjlighet att lära känna varandra.
Det andra problemet är tron att värnplikten skulle kunna återinföras efter ett enkelt regeringsbeslut.
Svenska regeringar har historiskt varit senfärdiga med att genomföra beslut om upprustning när de säkerhetspolitiska förhållandena i Sveriges omvärld har försämrats.
Inför den allt oroligare utvecklingen i Europa tillsattes en utredningskommission 1930. Den kommissionen arbetade i fem år och lämnade till slut ett förslag om upprustning, vilket låg till grund för 1936 års försvarsbeslut. Syftet var att återta de negativa följderna för Sveriges del av 1925 års nedrustningsbeslut. Ytterligare ett upprustningsbeslut fattades 1942. Men det var först vid krigsslutet 1945 som Sverige hade uppnått den kvalitativa förstärkningen av Sveriges försvarsförmåga som 1930-talets utveckling ansågs göra nödvändig. Och då handlade det om ekonomisk förstärkning av ett redan befintligt system med allmän värnplikt.
Tanken att svenska regeringar i framtiden, inför en negativ säkerhetspolitisk utveckling, utan turer av vånda och efter rejäl tidsfördröjning, skulle återinföra allmän värnplikt och våga riskera att anklagas för att ytterligare försämra utsikterna för fred – kallas för ”krigshetsare” – är i bästa fall naiv.
Thomas Gür är företagare och fri skribent.
