Det började som ett undantag. Sedan kom ännu ett undantag. Nu verkar det snart vara dags för regeln: alla branscher ska få sitt eget skatteavdrag. Centern fortsätter att driva på för ett RIT-avdrag för IT-branschen. I onsdags gick Konstnärernas Riksorganisation ut och krävde ett ROT-avdrag för konstarbeten.
Någonstans på vägen har undantag och regel blandats ihop. Snarare än att gå alla till mötes borde regeringen dra rätt slutsatser av de växande kraven. Det är dags för en ny stor skattereform.
Sist det begav sig, vid ”århundradets skattereform” 1991, slogs några enkla, kloka principer fast som utgångspunkter för skattesystemet. Skattesystemet ska vara så neutralt som möjligt, alltså inte påverka människors ekonomiska beteende i en viss riktning. Det man tycker är det mest ekonomiskt rationella att göra om man tänker bort skatten ska vara det också med skatten inräknad.
Detta gjorde upp med 80-talets kaotiska avdragsdjungel, som ledde till att staten styrde investeringar i vissa riktningar genom skattesystemets snedvridning. Den stora skattereformen byggde på tanken att staten fattar sämre beslut om vad som är rätt att satsa på än den vars pengar det är.
Det är värt komma ihåg att både RUT- och ROT-avdragen är undantag från detta. Sådana kan ibland vara motiverade. Enligt Finanspolitiska rådets rapport Svensk Finanspolitik 2011 finns det starka effektivitetsargument för RUT-avdraget, eftersom skillnaden mellan att obeskattat själv utföra de relativt okvalificerade tjänsterna och att köpa tjänsten då minskar. I kombination med jobbskatteavdraget gör RUT-avdraget det dessutom möjligt att leva på en lite lägre bruttolön, vilket bidrar till att få ner arbetslösheten.
Men bara för att några undantag är motiverade betyder det inte att alla är det. Sedan försöket att bygga ett hållbart och enkelt skattesystem i början av 1990-talet har reglerna ändrats 543 gånger, med alltmer krångel och inkonsekvens som följd. I synnerhet momssystemet, som numera har olika skattenivåer för olika sektorer och produkter, utpekas ofta av nationalekonomer som problematiskt.
Slutsatsen av en kritik mot den växande undantagsfloran är emellertid inte att vi borde riva upp alla avdrag och drömma oss tillbaka till skattereformens fornstora dar. Att förändringarna har tillkommit vittnar i många fall snarare om ett reellt behov av att kompensera vissa sektorer för konsekvenserna av alltför höga skattenivåer och för den bristande effektivitet som principfastheten kan leda till.
Både Finanspolitiska rådet och Globaliseringsrådet har därför nyligen konstaterat samma sak: det behövs en ny, bred, parlamentariskt förankrad skattereform. Regeringen borde ta dem på orden.
