”Välfärdsstatens arkitekter – hur tänkte de (om de tänkte)?” Under den fräcka rubriken höll statsvetaren Stig-Björn Ljunggren tal i onsdags. Platsen var det ståtliga Centralposthuset ett stenkast från Stockholms Central. Tillfället var ett seminarium om vårt välfärdspolitiska arv, för vilket socialförsäkringsminister Ulf Kristersson stod värd. Stadsmissionens direktor Marika Markovits, historikern Yvonne Hirdman och Thomas Idergard från välfärdsföretaget Magnora höll också låda och gjorde det med den äran.

Självklart tänkte välfärdsstatens arkitekter. Men de tänkte inte med samma helhetsperspektiv och storslagenhet i visionen som Centralposthusets arkitekt Ferdinand Boberg, när han ritade sitt palats. Han hade överblick och full kontroll och valde själv mixen av medeltida och modernt: ett Vadstena slott för det 20:e århundradet utrustat med både elektriskt ljus och vattentoaletter.

Den svenska välfärdsstaten är däremot inte uttänkt vid ett visst tillfälle eller formad utifrån en viss princip, utan den har växt fram under lång tid och fått sin prägel av en lång rad idéer, värderingar, historiska förutsättningar och politiska möjligheter: Den kristna solidaritetstanken, den växande känslan av nationell gemenskap, marxismens intresse för produktivkrafterna, folkbildningen och det kommunala självstyret är bara några av de många faktorer som Ljunggren fick in i sin exposé.

Partipolitiskt förknippas välfärdsstaten framför allt med Socialdemokraterna, eftersom de oftast har suttit vid makten och haft sista ordet när man utformat lösningarna. Fast även de borgerliga har spelat en aktiv roll; det gällde redan i expansionsfasen men i än högre grad under de senaste 20 årens tid av förnyelse och liberalisering.

Välfärdsstaten är ett individualistiskt projekt, sade Thomas Idergard, och knöt an till den aktuella diskussionen om statsindividualism som en sorts svensk överideologi. Han pekade på att Sverige skiljer ut sig genom att ha satsat unikt hårt på relationen mellan stat och individ till förfång för ömsesidigheten i mindre grupper och kollektiv.

För de styrande ledde det först till sötman att bli betraktade som alla goda gåvors givare men så småningom också till huvudvärken att få alla önskemål riktade mot sig. Nya önskemål slutade alltid som krav på mer statlig expansion, vilket i sin tur krävde högre skatter och fler regleringar, och till sist började allt fler anse att välfärdspolitiken tog lika mycket frihet som den gav. Maktutredningen (SOU 1990:44) konstaterade att brukarna av offentliga tjänster var betydligt mer missnöjda än de privata företagens kunder.

Man kunde inte längre sätta likhetstecken mellan höjd välfärd och större offentlig sektor. Nu handlade det om att öka respekten för enskilda människors önskemål och vidga deras möjligheter att välja, och som Idergard påpekade kom även det kravet att riktas mot staten: Resultatet har blivit skattefinansierade lösningar med valfrihet och med både offentliga och privata utförare. Detta ska då inte ses som ett brott med den svenska välfärdstraditionen utan som ett logiskt nästa steg för statsindividualismen. Vidgar man människors frihet ska man inte bli förvånad om de vill utnyttja den.

Stig-Björn Ljunggren föregrep för övrigt Idergard på den punkten genom att fundera över om det som vi nu bevittnar är en övergång från ”funktionssocialism” till ”funktionsprivatisering”.

Jag har mina dubier vad gäller både statsindividualismens förträfflighet och dominans. Dels underskattar man det nya beroende som uppstår när människor ska sätta all sin lit till staten, dels glömmer man vikten av människors många icke-politiska band. Vad minskar utsatthet, frågade Marika Markovits, och gav själv ett svar: egenmakt, relationer, materiella resurser. De behoven kan inte staten ensam möta. Ändå ser jag en viktig poäng hos Thomas Idergard: den nya valfriheten och mångfalden är inte hot mot de sociala systemen utan en utveckling av dem.

Fast efter diskussionen hängde en annan tanke mest envist kvar: ”välfärd” och ”välfärdspolitik” är begrepp som skymmer mer än de klargör. De skapar en falsk känsla av något sammanhängande och planerat, när det i själva verket handlar om en lång rad aktiviteter och system som följer skilda logiker och har skilda syften. Vad har egentligen uppsökande omsorg om hemlösa att göra med inkomstskydd för högavlönade akademiker? Vad har gymnasieutbildning att göra med vaccinationer? Varför ska sjuksköterskor, adjunkter och socionomer skäras över en kam, när de borde få sina fält diskuterade på egna meriter?

Vi behöver inte ”mer” eller ”mindre” välfärd. Däremot behöver vi en mer klarsynt och nyanserad välfärdsdebatt om sjukvård, utbildning, social omsorg osv. Vad bör göras? Vem bör göra det?