Det är krig och därför bör vi ta hem den svenska fredsfrämjande Isaf-styrkan. Det är Expressenkolumnisten Elisabet Höglund som gjort denna upptäckt efter helgens strider (3/8). Kort sagt, Sverige ska bara strida där det inte behövs.
I Aftonbladet gick kolumnisten Jan Guillou på spaning men lyckades inte hitta något svar på varför Sverige är i Afghanistan (21/6). Bländad av sin antiamerikanism liknar han den Natoledda FN-insatsen med den sovjetiska invasionen 1979. Han drämmer till med att den som tidigare hade lanserat tanken att svensk trupp skulle strida tillsammans med amerikaner i ett sådant krig skulle ha betraktats som galen.
Och så är det ju förstås fortfarande.
Guillou raljerar över motiv som kvinnors rättigheter och det kan man ju göra om man tycker det. Något annat hittar han inte. Men det är inte det striden primärt står om, utan om att förhindra att Afghanistan åter blir en fristad för internationell terrorism eller, för den delen, att undanröja hotet att talibanerna lägger vantarna på Pakistans kärnvapen.
Att dessa mål uppnås är också av central betydelse för Sverige. Men visst kan också jag efterlysa en större tydlighet kring varför vi är i Afghanistan.
Istället är det något av ett glömt krig. Därför är det viktig att debatten lyfter. Som det konstateras i en färsk brittisk granskning har nya mål staplats på de ursprungliga samtidigt som resurserna inte räcker till på den militära scenen.
Sverige är i Afghanistan för många år framåt. Tillsammans med andra. Det är regeringens realistiska linje som återspeglas i ökad diplomatisk, militär och civil (bistånd) närvaro. Oppositionen är splittrad också i denna fråga.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill hoppa av medan Socialdemokraterna kör med linje två. Å ena sidan står man fast vid den insats som en gång beslutades 2001 av regeringen Persson, och å andra sidan vill man dra ned på omfattningen av Sveriges internationella insatser (och försvarsanslagen). Samtidigt låter framträdande S-debattörer som rödrödgröna ekon.
Det är politik direkt från Buttricks. Avvecklarna pläderar i praktiken för att någon annan ska göra vårt jobb. Det skulle dock för lång tid allvarligt skada Sveriges trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Drömmen om en svensk särväg är en återvändsgränd. Att Sverige bidrar är dessutom viktigt för att bevara tilltron till Nato som fredsaktör både långt borta och i vårt närområde.
Det problem som tornar upp sig för Alliansregeringen när kraven på nedläggning av långt-borti-stan-doktrinen höjs är att det mesta av vårt eget försvar är nedlagt i en fd regementsort nära dig. Så möts strutsarna.
