Ganna Chyzhevska fick stanna, åtminstone tillfälligt, sedan Europadomstolen ingripit. Hennes anhöriga kan pusta ut, liksom alla som engagerat sig. Utvisningsärendet med den 91-åriga damen från Ukraina har väckt folklig vrede och fått många att tvivla på det humanitära i Sveriges migrationssystem.

Sverige har ändå världens kanske mest frikostiga invandringspolitik. Det avspeglas i mängden människor som därför söker sig hit: i absoluta tal är Sverige fjärde största i-land när det gäller asylsökande. Mångdubbelt större länder, som Storbritannien eller Kanada, tar emot färre.

Någonstans går dock alltid en gräns, även i liberala Sverige. Och där det upprättas en gräns blir det alltid människor som hamnar på andra sidan. Ganna är således långt ifrån ensam. Varje dag har människor samma fruktansvärda hot hängande över sig.

Nu reses krav på att ändra reglerna, och vidga definitionen av ”synnerligen ömmande omständigheter”, så att Ganna och alla andra i liknande sits ska kunna få stanna. Migrationsminister Tobias Billström säger nej, med hänvisning till den krassa verkligheten. ”Jag tänker inte som statsråd låtsas som att det inte finns några kostnader förbundet med anhöriginvandring. Vi pratar om många, många miljarder att bekosta en sådan politik.”

Men det går att skapa ett regelverk där människor som Ganna skulle kunna få stanna utan att det finns risk för att kostnaderna blir alltför stora. Invandrarna själva skulle kunna få makten över sina liv.

Alliansregeringen har infört fri arbetskraftsinvandring. Den måste förstås ske i ordnade former, men i princip kan vem som helst som kan få ett varaktigt jobb här också flytta hit, utan att brottas med myndigheternas prognoser om arbetsmarknadsbehov. Makten har tagits från centralbyråkraterna och lagts i den enskildes händer. På samma sätt skulle anhöriginvandring kunna fungera.

Alliansen har varit inne och nosat på lösningen, men förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring blev i slutändan en tummetott, trots att det skulle kunna ha inneburit en långt mer human politik.

Ett försörjningskrav skulle förstås, precis som fallet är redan idag, innebära att alla som ville inte skulle kunna flytta hit. Alla har inte råd att försörja sig i Sverige, lika lite som alla i knappa livsomständigheter har rätt till uppehållstillstånd. Det finns rentav goda skäl att anta att färre skulle söka sig till Sverige, då välfärden inte längre skulle kunna åtnjutas utan kostnad.

Men till skillnad från i dagens orubbliga och ansiktslösa system, skulle egenförsörjning innebära att den enskilde faktiskt skulle kunna påverka sin situation. Idag ges uppehållstillstånd utifrån premisser som individen inte kan styra. Det finns inget som Ganna, hennes anhöriga eller vänner kan göra. Utfallet vilar helt i systemets händer. Om staten i stället välkomnade den som hade försörjningen tryggad skulle det innebära mycket större frihet.

Precis som vad gäller arbetskraft skulle det givetvis krävas ordnade former – gränser för vad som kan anses vara skälig levnadsnivå, tydlig definition av betalningsförmåga och klara regler för välfärdstjänsterna. Men det vore hinder som individerna själva skulle kunna ta sig an och övervinna.