Den goda nyheten är att ”den grova organiserade brottsligheten saknar förmåga att angripa det demokratiska statsskicket i sin helhet”. ”Trots ett relativt stort antal misstänkta fall finns inga exempel på att aktörer inom den grova organiserade brottsligheten tillskansat sig långvarigt inflytande”. Det skriver Säkerhetspolisen i sin hotbildsbedömning av Den grova organiserade brottslighetens otillåtna påverkan på viktiga samhällsfunktioner, som offentliggjordes igår.

Demokratin är alltså inte hotad. Ännu, frestas man att tillägga.

Säkerhetspolisen kan konstatera 341 misstänkta fall av otillåten påverkan genom våld, korruption, hot och trakasserier riktade mot främst myndigheter och tjänstemän men också mot förtroendevalda och journalister. Och detta gäller bara de fall som har kommit till Säkerhetspolisens kännedom under ett tidsspann på två år.

Fallen gäller dels den typ av våld och trakasserier som uppstår vid direkt kontakt med den organiserade brottsligheten – som hotfulla uttalanden eller kanske sönderskurna däck vid gripanden eller personkontroller. Men dels tecknas också en bild av en mer systematisk och beräknande kriminalitet, planlagd och noga övervägd.

Säkerhetspolisen vittnar om ”planer på sprängdåd mot polisens fastigheter” eller om ”att locka poliser i bakhåll för att beskjuta dem”. Det heter att åklagare ”regelbundet” utsätts för otillåten påverkan. Huvudsakligen sker angreppen i anslutning till tjänsteutövningen, men det talas också om ”gärningsmän som vid upprepade tillfällen uppehållit sig kring befattningshavarens bostad”, och om hotfullt beteende gentemot familjemedlemmar. Och det är inte bara polisen som drabbas. Enligt den sammanfattade bedömningen råder en ”förhöjd hotbild” även för Åklagarmyndigheten, Skatteverket, Tullverket, Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Försäkringskassan och Migrationsverket.

Det handlar alltså om en systemhotande brottslighet som genom skräck och korruption urholkar demokratins institutioner.

Av de fall där polisen har kunnat spåra gärningsmännen går det att skapa sig en bild av personerna bakom hotet. Huvudsakligen rör det sig om ett storstadsfenomen, och majoriteten är män. Den genomsnittlige gärningsmannen är mellan 25 och 34 år, och är tidigare dömd för ”ett flertal” brott – våldsbrott, ekobrott, tillgreppsbrott, narkotikabrott och rån är vanligt förekommande. Säkerhetspolisen noterar också att aktörerna i den organiserade brottsligheten ”i viss utsträckning uppbär olika former av ekonomiska bidrag, till exempel assistans- eller sjukersättning”.

Så vad kan göras? Regeringen är på rätt spår när den har skärpt straffskalan och dessutom föreslår att begränsa den villkorliga frigivningen för återfallsförbrytare. Sverige måste frigöra sig från vanföreställningen att inlåsning inte fungerar. Aktörerna i den organiserade brottsligheten har digra brottsregister – brott för vilka de redan borde vara fängslade. Vidare bör man underlätta inlåsning i väntan på utvisning i fall där detta är tillämpligt.

Punktbevakningen av den organiserade brottsligheten, där såväl Försäkringskassan som Skatteverket samverkar med polisen, bör intensifieras: Al Capone sattes som bekant dit för skattebrott. Lokal polis måste få stöd av vad man kallar ”ett svenskt FBI”.

Och inte minst måste tilltron till rättsväsendet och det öppna demokratiska samhället upprätthållas. Vittnen måste våga komma till rätten och ingen ska behöva vara rädd för att anmäla brott. Journalister måste våga granska brottsligheten och framträda under eget namn.