För åtta år sedan skedde något av en revolt i Europaparlamentet. Den dåvarande Europaparlamentarikern Gunilla Carlsson var ny på uppdraget: ”Jag ville verkligen sätta mig in i allting - men insåg att det var orimligt”.

På hennes bord låg ett direktiv om bussar. Det handlade om olika mått, varav storleken på sätena var ett och steganordningen ett annat. Hennes första impuls var att röstvägra, med motiveringen att EU inte skulle ägna tid och kraft åt att fatta politiska beslut om detaljer som marknaden kunde lösa på egen hand.

När hon dryftade saken i EPP-gruppen erkände fler att de inte heller ansåg direktivets detaljgrad sund.
- Alla hade funnit sig i det i alla tider, och inte sagt ifrån. Jag vågade för att jag var ny och kunde engagera mig i en uppstickardetalj. Som jag såg det var det vansinnigt att vi skulle sitta och besluta om 42 eller 45 graders lutning på sätena.

Carlsson vann första ronden. Ärendet skickades tillbaka från parlamentet till kommissionen, och var borta i flera år. Men detaljstyrningen kom tillbaka - i ett annat utskott och under en annan förklädnad.

Försök till regelförenklingar inom EU har gjorts, men processerna är fortfarande byråkratiska. Det är emellertid inte fler regler som krävs för europeisk integration, utan färre och bättre. Det gäller i lika stor utsträckning för Bryssel som för de enskilda medlemsländerna.

Svenskt Näringsliv har i rapporten 85 exempel på protektionism listat exempel där tjänstehandeln i Europa genom regler och byråkrati förhindras. Varor och tjänster kan inte röra sig fritt över gränserna, utan stöter på onödiga hinder.

Dykinstruktörer i Grekland måste kunna prata grekiska, även om de enbart undervisar svenska turister. Revisorer i Frankrike får inte marknadsföra sina tjänster, vilket gynnar etablerade franska revisionsbyråer.

Begravningsentreprenörer i Danmark måste driva verksamheten i form av en advokatbyrå, vilket hindrar utländsk konkurrens. Bergsguider i Österrike måste ha en permanent adress, och mässförsäljare på besök i
Spanien måste besöka polisen två gånger - med åtta dagars mellanrum.

Turistguider i Italien måste föranmäla sig hos en myndighet och i Sverige finns skilda regler för nordiska och utomnordiska väktare.

I Slovakien förbjöds en utländsk bakverksförsäljare att sälja samma produkter som tillverkades i landet, och i Slovenien måste allt marknadsföringsmaterial finnas på slovenska även om materialet riktar sig till internationella kunder.

I Polen och Ungern får man bara anlita ett utländskt byggföretag om man kan bevisa att det inte går att hitta ett inhemskt.

Det kanske finns anledning att påminna om de ord som Jean Monnet en gång lär ha yppat, han som kallas Europatankens fader: Det finns två sorters gränser, goda och dåliga.

De goda möjliggör för människor att mötas, och de dåliga förhindrar människor från det. De folkvalda som i dag representerar oss i Bryssel bör hålla det i åtanke. Fler revolter välkomnas.