”Separatister” som med sina arméer slåss mot ”republiken”. Kriget utspelas i den animerade Star Wars: Clone Wars, som nu erövrar världen. Den tecknade barnversionen befinner sig ljusår från George Lucas’ två Star Wars-trilogier, men är likväl samma saga om kampen mellan ont och gott. Det kan tyckas trivialt men så är det inte. Och man kan aldrig bli för vuxen för att påminnas om att den kampen pågår. Verkligheten är dock ofta solkigare.

I filmen kan man ana sig till hjälten och jedi-riddaren Anakin Skywalkers framtida öde. Att göra rätt kan innebära svåra val, men det är att göra fel saker som verkligen straffar sig.

Star Wars är förstås inte en bild för kriget i Georgien. Men visst kan man ändå tänka på det krigsdramat i termer av gott och ont. Eller mer precist: vad som är rätt eller fel. Att EU:s utrikesministrar i onsdags avstod att göra just detta är, milt uttryckt, att göra fel. Det sänder fel signal, som man brukar säga.

Kritiken mot det invaderande Ryssland lyste i eldskrift – med sin frånvaro. Frankrike och Tyskland tryckte hårdast på bromsen. Den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier ansåg att man ”inte skulle förlora sig i långa diskussioner om vem som är ansvarig”. Frankrikes Bernard Kouchner klämde för sin del i med en beskrivning av Ryssland och Georgien som ”två demokratier, eller åtminstone (stater) som rör sig i den riktningen”.

Visst mår man illa. Kan det vara en ledtråd att bara två av Rysslands vänner har tagit ställning för ockupationen i Georgien? Det är Chavez Venezuela och bröderna Castros Kuba. Inte ens Vitryssland har ställt sig på Putins barrikad. För det andra: Georgien är ett strålande exempel på att det går att bekämpa korruption, öka rättsäkerheten och stärka demokratin. Ryssland är exempel på motsatsen.

Georgien är ett kompisland med ambitionen att bli medlem i EU och Nato. Med Ryssland ska vi samarbeta, men också reagera mot med kraft när det är nödvändigt. Men det enda som EU sköt på vid utrikesministermötet – till bland annat de baltiska staternas besvikelse – var frågan om införande av någon form av diplomatiska sanktioner eller eventuella konsekvenser för de pågående förhandlingarna om en strategisk pakt mellan EU och Ryssland.

Efter åren av svaghet har Ryssland klivit fram som en regional stormakt som är laddad med energiresurser och en krigsmakt som fungerar. Det är en geopolitisk realitet. Men som EU nu agerar öppnar man för att acceptera ryska intressesfärsanspråk och bekräfta president Medvedevs tal om Rysslands historiska roll som garant för säkerheten i Kaukasus. Istället gäller det att hålla mot.

Det är fortfarande en gåta att president Micheil Saakasjvili kunde fatta beslutet att försöka ta tillbaka Sydossetien med våld. Det faller förstås ett tungt ansvar på honom för det förödande resultatet. Visst, de ryska provokationerna – i ord och handling – hade under flera månader trappats upp men det snarast underströk att man inte bara skulle låta sina trupper stå och se på. Kanske skedde det med ett desperat hopp om att jedi-riddare skulle komma till undsättning. Men att USA skulle gå in var förstås helt orealistiskt – något som illustreras av den tafatthet med vilken Bushadministrationen inledningsvis reagerade.

Nu pågår det ett propagandakrig om vem som var krigets värstingar med beskyllningar och motbeskyllningar om grymheter och övergrepp. Men det får inte hindra oss att reagera på det vi faktiskt vet – och göra rätt. Säga som det är, backa upp demokratin i Georgien och markera med kraft emot Ryssland. Annars blir det bara värre.