Åklagaren talade samlat och juristtorrt men det gav desto större eftertryck åt redogörelsen för Anders Behring Breiviks offer i regeringskvarteret i Oslo och på Utøya 22 juli 2011. Namn, ålder och dödsorsak. 19 år. 20 år. Skjuten i huvudet... Skjuten i ryggen...

Det var skakande att lyssna till gärningsmannabeskrivningarna. 77 döda. Andra skadade. Breivik var oberörd.

Den åtalade stod av naturliga skäl i centrum – och ställde sig också själv där genom att göra sin motbjudande hälsningsgest i rättegångssalen – när det juridiska efterspelet till den nationella tragedin 22 juli inleddes i går. Men det är snarare offren som är huvudpersoner. Det är till dem som tankarna ska gå. Med känsla. Det är deras rätt som det handlar om.

Det är också viktigt att behålla det perspektivet, eftersom det har startat en debatt bland annat om det skrivs för mycket om dådet och rättegången. Så många onödiga ord kommer att spillas.

Breivik har sagt att det enda som han beklagar är att offren inte blev flera. Men i verkligheten är det fler som lever sina liv med skador efter 22 juli. Anhöriga, överlevande, vänner. Kvinnan som parkerade bilen och gick in i en affär. Någon minut senare var bilen genomborrad av glassplitter. Ärren finns där trots att de inte syns.

Om den åtalades skuld råder det inte något tvivel. Breivik är mer än villig att erkänna handlingarna, men säger sig däremot inte vara straffskyldig. Han åberopar nödvärn. Försvaret kommer att kalla en lång rad vittnen som ska ge stöd för att det pågår ett krig mellan kristendomen och islam. Men det är bara knäppt.

”Jag är inte galen utan strider för en god sak”, hävdar dock Breivik. Den första rättspsykiatriska undersökningen resulterade i en biljett till psyket. I den andra friskförklarades han; ja, i alla fall i meningen att han kan göras ansvarig för sina handlingar och därmed dömas till fängelse.

Bevisen är talande, men det blir inte någon enkel sak för rätten att väga in de två motsägande utlåtandena. När domen så småningom faller kommer det att visa sig att en av den norska demokratins grundpelare, rättsstaten, har bestått provet. Det blir på ett sätt det hårdaste straff som Breivik kan få.

Oavsett vad rätten slutligen kommer fram till är det ändå viktigt att inte glömma var Breiviks politiska besatthet hör hemma.

Jag kom att tänka på en plats som beskrivs av den nyligen bortgångna polska poeten Wislawa Szymborska i dikten Utopia i samlingen Dikter 1945-2002 (Ordfront, 2003). Dikten skrevs inte med Breiviks politiska universum i åtanke, men dess bild av den blinda tvärsäkerheten och dess konsekvenser finner även sin plats i Oslo Tingrett.

(...)

Den enda vägen som finns här är den framkomliga vägen.

Buskarna bara dignar av alla svaren.

Här växer Riktiga Förmodans träd

med sina sedan gammalt utbredda grenar.

Den storstilat raka Förståelsens träd

vid källan som på Å På Så Vis.

Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig

Självklarhetens Dal.

Finns det något tvivel, så skingras det för vinden.

(...)

Till höger en grotta; där ligger själva Meningen.

Till vänster Djupaste Övertygelsens Sjö.

Sanningen lättar från botten och flyter sen upp i dagen.

Dalen behärskas av Bergfasta Förvissningen.

(...)