Vad ska ni sluta göra? Frågan var ett av de viktigaste verktygen för Peter Drucker, den legendariske managementkonsulten och författaren. Drucker avled för fyra år sedan men skulle ha fyllt 100 år i höst, och Harvard Business Review har gjort ett temanummer (Nov 2009) om hans idéer och betydelse.
Vad ska ni sluta göra? Det är en rak och obarmhärtig fråga. Tänk bara: Just som ledningsgrupp och styrelse i en stor organisation har blivit överens om att man hittat rätt och äntligen kan ta det lite lugnt, kommer en outsider och säger att självbelåtenhetens pris är stagnationen. Produktion och försäljning må rulla på bra just nu, påpekar han, men hur länge kan det hålla på? Vilka av gårdagens och dagens succéer måste offras redan imorgon för att man ska undvika haverier och frigöra resurser och energi till att skapa nytt?
Det krävs mod för att ställa sådana frågor, men det krävs ännu mer mod för att ta dem på allvar. När Drucker efter två års arbete (1943-45) i det på den tiden oändligt uppburna General Motors föreslog omprövning på en rad viktiga punkter blev han bemött med en isande tystnad. Lusten att lyssna var inte så hemskt mycket större under 1970-talets kris och ska man döma av åren med Saab har man låtit hörselskydden sitta på in i det sista i Detroit. Det tycks vara ohyggligt svårt att tänka i nya banor när man en gång har varit störst, bäst och vackrast.
Peter Drucker såg management som en humanistisk disciplin. Han argumenterar för att decentralisera makt och låta anställda fatta självständiga beslut. Han myntade uttrycket ”kunskapsarbetare” och talar om vikten av att man leder genom att inspirera istället för att kontrollera. Han ägnade mycket tid och kraft åt att studera vad frivilligorganisationerna kunde lära av företagen – och vad näringslivet kunde lära av dem som arbetar för ideella mål. Men i dessa dagar av AP-fondsgruff mellan ministrar är det ett annat av hans begrepp jag kommer att tänka på: pension fund socialism. Pensionsfondssocialism.
Om socialism innebär arbetarnas ägande av produktionsmedlen är USA världens mest socialistiska land, noterar Drucker i en fräck och tänkvärd essä (National Affairs, 42/1976). Han syftar på alla de pengar som enskilda och grupper av sparare satsat i fonder, som investerar på börsen.
Redan då, för mer än 30 år sedan, kontrollerade fonderna väldiga värden på den amerikanska aktiemarknaden. Drucker var ingen socialist, men han hoppades att fondägandet skulle ha viss pedagogisk effekt: I takt med att allt fler människor får ett ägarintresse i näringslivet borde allt fler bli varse att klasskampen är en förlegad idé och allt fler se värdet av kompetent företagsledning.
Samtidigt såg han riskerna. Dels innebär pensionfondssocialism en ökad stelhet i ekonomin genom att makten förskjuts från agerande entreprenörer till reagerande förvaltare. Dels kan den leda till maktkoncentration. Som Drucker skriver: ”’Pensionsfondssocialismen’ kan bara fungera om näringslivet, och i synnerhet storföretagen, behåller sin autonomi. Om de hamnar under centraliserad, politisk kontroll kommer deras lönsamhet – och, i slutänden, alla våra friheter – att gröpas ur.”
Låt oss så ta ett raskt språng från USA 1976 till Sverige 2009. Även här sparar många i fonder och deras tjänstemän har blivit makthavare att räkna med. Men här finns också det som Drucker varnade för: pensionsfondssocialism i statlig regi. Fem AP-fonder förvaltar ett kapital på 750 miljarder kronor.
I måndags föreslog utredaren Malin Björkmo att förvaltningen ska göras billigare genom att man slår ihop de fem till en enda jättefond. Anders Borg gillar tanken och vill att fonden ska se sitt ägande som passiva penningplaceringar. Ministerkollegan Mats Odell vill ha kvar flera fonder men anser att staten ska utöva mer aktivt ägande. Jag hade nog uppfattat att regeringen försökt retirera från vårens olyckliga missionsbefallning till AP-fonderna att påverka ersättningssystemen i enskilda företag, men Odell verkar stå på sig.
Vem av ministrarna drar det längsta strået? Det är en fråga.
En intressantare fråga är: Vad ska ni sluta göra? Den bör ofta ställas till statens företrädare och idag kompletterar jag med ett förslag till Druckerskt svar: Pensionsfondssocialism.
Vill man stärka frihet och entreprenörskap och få mindre av politisering och byråkrati ska man se till att sparandet finns hos hushållen istället för hos staten. Det tar tid att ändra pensionssystemet så att lejonparten av de 750 AP-miljarderna kan hamna på medborgarnas konton. Desto större skäl att börja nu. Huvudfrågan är inte hur många AP-fonderna ska vara, utan hur många miljarder de bör lämna ifrån sig.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
