Lars Vilks har rätten att utöva sin konstnärliga gärning efter eget sinne, och tidningar ska vara fria att återge hans bilder i enlighet med vår tryckfrihetstradition. Svenska politiker ska stå upp för dessa kärnvärderingar, och polisväsendet ska vara så väl rustat att det kan garantera envar sagda friheter. Så långt är allt enkelt.
Men hotet mot yttrandefriheten kommer inte bara från religiöst motiverade våldsverkare som är beredda att bryta mot varje lag och etisk regel. Angreppen sker också inom lagen, av konstitutionellt inriktade påtryckningsgrupper, inte sällan med argument hämtade just från den rättstradition de syftar till att krossa.
En detalj i komplotten mot Lars Vilks är talande. Snart efter att de sju misstänkta i Irland gripits publicerade intresseorganisationen Muslim Public Affairs Council Ireland ett uttalande. Där fördöms våld som metod för att protestera. Istället rekommenderas juridiska medel. ”Saudiska advokater har framgångsrikt fört talan mot en tidning för att ha publicerat de smutsiga karikatyrerna, vilket visar att bra jurister kan åstadkomma viss nytta. Muslimer borde samla sina ekonomiska resurser och försöka stämma alla dem som vanhedrar profeten och islam. Några få högprofilerade fall och klara segrar skulle försäkra att de som försöker förtala blir rättmätigt avskräckta.”
När den danska morgontidningen Politiken nyligen publicerade en ursäkt för att ha tryckt Kurt Westergaards karikatyr öppnade man för en skrämmande utveckling. Ursäkten var resultatet av en uppgörelse mellan chefredaktör Tøger Seidenfaden och den saudiske advokaten Faisal AZ Yamani, som talar för en rad stenrika organisationer som sammanlagt säger sig representera drygt 90000 ättlingar till profeten Muhammed – alla enligt advokaten ”personligen förolämpade, emotionellt upprörda och förtalade”.
Politikens beslut var inte självklart. Ingen annan dansk tidning åtlydde Yamanis propå. Och det är heller inte klart vilka motiv Politiken haft. Däremot är det tydligt hur uppgörelsen tolkats.
Yamani förklarade omgående att han ämnar gå vidare mot 15 danska tidningar, som han hotar med ”långvariga och väldigt kostsamma juridiska processer”.
Och som de irländska påtryckarna i fallet Vilks visar är andra beredda att göra lika.
Det låter märkligt att publiceringar helt i enlighet med dansk tryckfrihetstradition skulle kunna bli rättssak. Det kan de inte heller – i Danmark.
Det är i Storbritannien hotet finns just nu. Lagarna där öppnar för libel tourism – förtalsturism.
”Klagandevänlig lagstiftning, höga skadeståndsbelopp för förtal, domstolar som ofta anser sig ha jurisdiktion samt svindlande höga kostnader för juridiskt biträde gör Storbritannien perfekt för oligarker, organiserad brottslighet och rika affärsmän som vill straffa författare och journalister oavsett styrkan i deras sak.” Så förklarar Center for International Media Assistance problemet, som Sydsvenskan skrev igår.
I Storbritannien utreder man hur lagarna ska kunna ändras. Men här borde alla EU-länder fundera över hur regelverken fungerar. Skyddar lagarna det fria ordet, eller stoppar de det?
Men det kräver förstås att man inser hur systematiskt vissa grupper arbetar mot yttrande- friheten.
