För de flesta lät det som en god nyhet att vänsterpartiet sansat sig åtminstone en smula. Men för Mona Sahlin var det ett riktigt dåligt besked.

När vänsterpartiet i onsdags signalerade att man är på väg att byta ståndpunkt och därmed ­acceptera utgiftstak, överskottsmål och annat som hjälper ett land att bibehålla sunda stats­finanser, sabbade man ­redan i halvtid en viktig del av Mona Sahlins omläggning av social­demokratins politik.

Eftersom ett viktigt skäl till att borgerligheten kunde vinna valet var att man var samlad i en enig allians har kravet vilat tungt på Mona Sahlin att konstruera en trovärdig grund för regerings­koalition. Det är lika svårt som det låter.

Sahlins företrädare lämnade efter sig ett samarbete i två riktningar. Såväl miljöpartiet som vänsterpartiet begåvades med egna tjänstemän i regeringskansliet, och de tre partierna förde regelbundna överläggningar om fördjupat engagemang. Och det funkade ju så länge socialdemokratin bara behövde stödpartier, och slapp att på allvar drömma mardrömmen om att ha Lars Ohly som minister.

Mona Sahlin, däremot, löper stor risk att tvingas sätta Ohly på en taburett. Det är därför Fredrik Reinfeldt ända sedan Sahlins tillträde jagat henne inte bara med frågan om vad hon vill göra, utan också med vem hon vill göra det.

Sahlin har därför valt att mobba ut Ohly, för att istället fördjupa relationen till miljöpartiet. Det var extra tydligt i Almedalen i somras, och en påminnelse kom i onsdags då två tidigare partisekreterare från s och mp skrev ett gemensamt utspel i DN just om att vända vänstern ryggen.

Mona Sahlin vill kunna gå till val på att bilda en koalition med mp. Så länge som v beter sig som de ­extremister de är, så är det inte så svårt att sälja in den idén. Men om vänsterpartiet nyktrar till, så blir det svårt att förklara för vänsterväljarna, och för medierna, varför bara det ena gänget ska få ministerposter. Och då kan Reinfeldt åter skrämmas med tanken om Ohly som utrikesminister eller försvarsminister.

Trist, Sahlin! Ohly har genomskådat planen.

En annan tanke med att knyta miljöpartiet nära till sig var att minska benägenheten att dra ­högerut. Med löfte om inflytande och ministerposter kunde man köpa mp:s lojalitet med vänsterblocket. Det var framsynt, även om det just för ögonblicket verkar underligt att ens föreställa sig mp göra ett sidbyte.

Det pågår nämligen just nu ett chicken race som kanske kommer att vara avgjort först den dag regeringsdeklarationen läses upp hösten 2010. Om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kan de hamna i vågmästarställning. Då skulle trycket bli hårt på mp att söka en regeringskompromiss med Alliansen. Precis som det skulle pressa åtminstone delar av folkpartiet att söka uppgörelse vänsterut.

Men nu kanske miljöpartiets särställning och Sahlins plan spräcks av vänsterpartiet. Hon gick till halvtidsvila med gott självförtroende. Men eventuellt får Mona Sahlin fortsätta spela defensivt i koalitionsfrågan.