Skitjobb. Det var vad Karin Wanngård, Socialdemokraternas nya toppnamn i Stockholm, kallade de arbeten där man lever av provisionen på vad man säljer. Underförstått var sådana jobb inte värda att finnas. Hon åsyftade främst unga försäljare, men när den synen på arbete råder är det inte orimligt att undra även hur ledande socialdemokrater ser på företagande.
I en ny undersökning för organisationen Företagarna granskar Nima Sanandaji arbetstider och inkomster för företagare respektive anställda. Skillnaderna är så radikala att en mot förmodan intresserad S-ledare skulle tvingas köpa nytt slanglexikon för att beskriva dem.
Företagaren arbetar cirka 2000 timmar per år, medan en genomsnittlig anställd jobbar 1600 timmar. Räknar man bort deltidsanställningar – men inte deltidsföretagare – arbetar den genomsnittlige egenföretagaren ändå 13 procent mer än löntagaren. Arbetstiden för en genomsnittlig företagare är med andra ord i grova drag som löntagarens – fast utan semester.
Skillnaderna är tämligen stora internationellt sett. Svenska löntagare jobbar mindre än amerikanska, men företagarna jobbar mer. Rapporten prövar en rad mätmetoder för att ta reda på hur inkomsterna skiljer sig åt. Uppskattningen landar slutligen i att svenska företagare har en genomsnittlig timinkomst på cirka 160 kronor före skatt och arbetsgivaravgift, jämfört med cirka 220 kronor för den anställde.
Den genomsnittlige företagaren jobbar alltså ungefär 20 procent mer än den genomsnittlige anställde, till cirka 70 procent av lönen. Inkomstosäkerheten är dessutom dubbelt så hög.
Sverige har nära en halv miljon företagare. Det motsvarar en tiondel av arbetskraften. Några är naturligtvis fantastiskt framgångsrika, men de flesta har ett osäkert jobb, med långa dagar och låg lön, där resultatet beror helt av den egna insatsen. Så ser det ut, det småföretagande som är förutsättningen för 9 av 10 nya jobb i Sverige. Det är inte ovanligt med företagare som periodvis tjänar mindre än sina anställda trots att de jobbar mer.
Företagaren lägger enligt tidsstudierna således ett mindre antal timmar än andra på fritidsaktiviter eller på hemmet. Viss tröst kan dock finnas i att företagaren enligt studierna får lika mycket tid till sömn som löntagaren. Sverige må ha sina brister, men ännu behöver inte entreprenörerna arbeta i sömnen.
Den traditionella S-lösningen på problem med osäkra arbetsförhållanden och inkomster har varit dels lagreglerade trygghetssystem, dels utslagning av mindre lönsamma arbetsplatser. De så kallade skitjobben skulle bort, helt enkelt.
Men det huvudsakliga problemet för företagarna är inte bristen på trygghet. Det är de små möjligheterna att göra vinst som är felet. Det är därför det är så viktigt att minska regelkrånglet, sänka arbetsgivar- och egenavgifterna, reducera sjuklöneansvaret och sänka skatterna. Risken måste motsvaras av en hygglig chans till belöning.
Det är samma sak med det där första jobbet efter skolan. Det är en ingång, en möjlighet, ett avstamp. Med rätt framtidsmöjligheter är det inget skitjobb, det är början på en karriär.
