Tre dagar före Nobelfestligheterna fick Kunskapssverige en präktig näsknäpp. Några få timmar innan litteraturpristagaren och lärdomsgiganten Mario Vargas Llosa höll sin Nobelföreläsning hos Svenska akademien, kom OECD:s nya PISA-studie med kärva besked om läsförståelsen hos svenska 15-åringar.

Bland alla de 34 OECD-länder som har undersökts är det bara i Sverige och tre länder till som ungdomars förmåga att tillägna sig läsning har sjunkit mellan 2000 och 2009. Man kan skylla på internet och andra nya medier som lockar till annat än läsning, eller på Gud vet vad, men den sviktande läsförmågan är ingen oemotståndlig, global trend.

Åtta nationer har tvärtom rört sig i motsatt riktning och förbättrat läsresultaten. Sverige låg över snittet förut men har sjunkit till genomsnittsnivå, och var femte elev når inte upp till de grundläggande kraven. En grupp unga gör fortfarande väl ifrån sig men även toppen har smalnat av.

Tyvärr tycks tillbakagången inte heller bero på att skolorna tjusat sina eleverna med annat än humaniora. PISA 2009 har visserligen läsförståelse som huvudfokus men mäter även hur det står till med kunskaperna i matematik och naturvetenskap, och av beskeden att döma bli det inte precis mer sannolikt med fler svenska Nobelpris framöver. I PISA 2003 var svenska 15-åringar bättre än det internationella genomsnittet i matematik, men sedan 2006 har de kanat ned till genomsnittsnivå. I naturvetenskap ligger de svenska medelresultaten under medel.

Det finns förstås skolor, rektorer, lärare och elever som sköter sig, men det svenska skolsystemet förmår inte göra vad det ska.

I debatten är alla överens om att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och låga priser utan med höga kunskaper och hög kvalitet. Globaliseringsrådet skriver i sin slutrapport att ”Sverige ska vara Kunskapslandet”. I verkligheten har förutsättningarna försämrats för den ambitionen för vart år som gått. Om trenderna som har synts i mätning efter mätning under 2000-talet skulle hålla sig framöver kommer den ljusa tid som svensk ekonomi just nu upplever snart att framstå i ett nostalgiskt sken, för då kommer vi att tappa duktigt med mark. Och sjunkande läsförmåga är knappast heller mumma för framtidens demokrati eller kulturliv!

Så vad ska då en stackars utbildningsminister göra?

Ja, det viktigaste för Jan Björklund är faktiskt inte att hitta på ännu fler projekt utan att se till att förändringarna som han har initierat blir verklighet och följs upp på ett noggrant sätt. Regeringens reformer är omfattande och pekar i de allra flesta fall i rätt riktning. Men ledtiderna i skolan är långa – dagens 15-åringar började skolan och fick sin grundläggande läsundervisning långt innan Jan Björklund blev minister – och förbättringarna kommer inte över en natt. Men hans fokus på kunskap och utvärdering bör ge resultat om reformerna tas väl om hand.

Ramverket har ändrats. Det är vad staten i dagsläget kan bidra med. Nu är det kommunernas tur, och om de vill behålla huvudmannaskapet över skolan vill det till att de ger rektorer och lärare de bästa förutsättningarna och ägnar ett helt annat intresse än hittills åt kvalitet och resultat.