Med 586 röster för, 47 emot och 41 nedlagda röstade Europaparlamentet igår för mer frukt i skolan och förskolan. Frukt-i-skolan-programmet ska vara bra för folkhälsan och den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag frågar snarare vad det ska vara bra för.

Så vad säger Eskil Erlandsson? I väntan på jordbruksministerns svar kommer vi att få en megados av hur mycket EU behövs för att tackla de stora gränsöverskridande frågor som Sverige, Europa och världen tampas med. Imorgon ska nämligen riksdagen trycka på knapparna för eller emot Lissabonfördraget. Det är för mycket frukt i den korgen också.

Miljöpartiet säger nej och kräver folkomröstning (de gröna är mot mer makt till EU om det inte gäller miljöpolitik). Vänsterpartiet säger förstås nej och skjuter nu in sig på kollektivavtalen och konflikträtten. För att rädda den svenska ­­modellen har v lagt förslag om en vilande­­förklaring för att skjuta på ratificeringen.

Socialdemokraterna står bakom Lissabonfördraget. Ökad effektivitet, möjligheten till fortsatt utvidgning, förstärkning av de nationella parlamentens suveränitet är inslag som man gillar. Kort sagt, s låter ungefär som när den borgerliga regeringen säljer in fördraget.

Men Mona Sahlin trampar på i klaveret, och inför anstormningen från Ohly, LO-Wanja och den egna partivänstern uppmanade hon Fredrik Reinfeldt att se till att regeringens Lavalutredning skulle läggas före morgondagens Lissabon­omröstning. Så blev det förstås inte.

Nu är Sahlin havande med en vilandeförklaring som hon inte kan föda – och om hon inte får riksdagsgruppen med på ja-vagnen blir det ytterligare en stjärnsmäll. Räkna alltså med att Sverige sällar sig till den majoritet av EU-medlemmar som redan ratificerat fördraget.

Men jag jublar inte. Visst har fördraget fördelar, men i förhållande till vad som borde ha varit ambitionen är det ett monument över ett misslyckande.

”Sverige är slut som nation och demokratin går från oss. Det är inte småpotatis”, sade Junilistans Nils Lundgren vid en ­manifestation på Sergels Torg i lördags. Om så verkligen varit fallet hade det inte varit småpotatis.

Men det är inte därför ett nytt fördrag behövs, utan för att den process som inleddes 2001 i syfte att skapa en medborgarförankrad grundlag har urartat till en försäljningskampanj av en sekunda vara.

Istället för kort, begripligt och med en tydlig avgränsning av makten mellan medlemmar och union har det blivit en lång dags färd mot ett konstitutionellt vadå. Och det kommer mera. Fördraget är egentligen dött efter irländarnas nej. Om några veckor ska den irländska rege­ringen ge besked om det ska bli en ny folkomröstning, men då med ett nytt-nytt innehåll.

Dragkampen med elefanten fortsätter.