I ett öppet brev från SSU uppfordras Carl Bildt och Cecilia Malmström att sätta press på USA. Man blir så trött. Trots att hans egna underrättelse- organ har visat att Iran inte längre försöker utveckla kärnvapen så ”känner” fortfarande president Bush en fara och ett hot mot freden, skriver ordförande Jytte Guteland. Hon varnar för ett nytt ”känslostyrt krig”.

Jag vill istället varna för hennes tolkning av rapporten från National Intelligence Estimate (NIE): att Iran har avbrutit sitt kärnvapen- program.

Den är känslostyrd. Det är nämligen inte NIE:s slutsats.

NIE gör bedömningen att Iran med hög sannolikhet har fryst sitt kärnvapenprogram. Det görs på basis av information som anses vara av hög kvalitet. Däremot är det mer oklart om det har avbrutits. NIE är bara relativt säkert och det på basis av mindre tillförlitlig information. För att ytterligare komplicera bilden konkluderar NIE att det finns en mycket osannolik möjlighet att Iran kan ha en atombomb 2009. Men möjligheten kan alltså inte uteslutas.

Till saken hör att Israel inte gör en lika positiv bedömning. Så länge som Iran inte öppnar sina anläggningar för IAEA:s inspektörer kommer sanningen att förbli dold. Regimens egen tro- värdighet gränsar till noll.

Det finns alltså all anledning att hålla fast vid sanktionspolitiken. Däremot kan rapporten öppna vägen för ett töväder mellan USA och Iran, eftersom offentliggörandet definitivt sätter punkt för ett amerikanskt militärt angrepp. Det går inte att motivera.

Det är i sådana fall en signal som sker mot bakgrund av president Bushs vilja att världen ska vara i bättre skick när han flyttar från Vita huset än när han flyttade in. Det handlar om konflikten mellan israeler och palestinier. Det handlar om Irak. Och läget är faktiskt ljusare än på mycket länge, det är inte nattsvart.

I Irak har satsningen på mer trupp på marken vänt en flerårig nedåtgående trend. Säkerhetsläget har förbättrats. De amerikanska förlusterna har minskat och detsamma gäller antalet civila offer. Flyktingar återvänder. Al-Qaida flyr. Irak är inte förlorat, men slaget är inte heller vunnet.

Samtidigt innebar toppmötet i Annapolis en nystart för förhandlingar mellan israeler och palestinier. Vägen fram till en tvåstatslösning är i vanlig ordning laddad med politisk dynamit, men viljan att nå fram är hetare än på mycket länge. Både Olmert och Abbas är i kompromissläge. USA trycker på med europeisk uppbackning. Det finns en känsla av att nu måste vi klara det här.

Det är tre konflikter som har sin egen historia och logik, men de är också länkade till varandra. En gemensam nämnare är Iran. Från Gaza skjuter Iran genom ombud raketer in i Israel (2000 under den senaste tolvmånadersperioden). Iran är också herre över Libanonbaserade Hizbollah. Ett stabilt Irak förutsätter att det är i linje med den iranska regimens intresse.

Kort sagt, framgång förutsätter att Iran tjänar på det. Kanske är det dags för president Bush att slå en signal: Hej Mahmoud, det är George.

Visst är det en chansning, men det kan bli rena Kinderägget.