Juni är nog den mest svenska månad som finns, och den håller på att bli än svenskare.

Försommaren anländer mellan hägg och syren och vårens arbetsmödor kan snart övergå till vila i värmen. Skolavslutningar och studentutspring går i blågult. Det är i gullregnens månad som vindar trotsar förbud. Och midsommarfirandet innebär för många både fysisk och mental förflyttning till den landsbygd som för några generationer sedan var den miljö i vilken huvuddelen av vårt lands befolkning levde sina liv.

I början av månaden, den 6 juni, firas nationaldagen. En ny tradition håller på att etablera sig och söker fortfarande sin form. Sedan gammalt svenska flaggans dag, har den 6 juni varit helgdag i blott sju år, salutdag sedan sexton år och fastställdes som nationaldag för knappt 30 år sedan. Samtidigt har den anor som är nästan 500 år gamla. (Men visst, midsommarfirandet går än längre tillbaka.)

På senare år har nationaldagen också blivit en högtidsdag, då naturaliserade medborgare i Konungariket Sverige i medborgarskapsceremonier välkomnas med tal, musik och symboliska gåvor.

Om midsommarfirandet är en del av det kulturellt svenska, det etniskt svenska om man så vill, är naturalisationen med de ceremoniella inslagen, en del av det politiskt, alltså medborgerligt, svenska. Med det naturaliserade medborgarskapet stadfästs tillhörigheten i den svenska nationen, att man delar ödesgemenskap med andra svenska medborgare.

I det tal som Prins Daniel höll i samband med medborgarskapsceremonin på Operan i Malmö i år, fångade han denna aspekt av medborgarskapets ömsesidighet: ”Att vara svensk, det är att dela ett språk, det är dela en plats på jorden, och det är att dela en gemenskap. Ni får nu som svenska medborgare ett ansvar för denna gemenskap, och jag vill uppmuntra er att ta detta ansvar på allvar.”

Att en medlem av kungafamiljen välkomnar landets nya medborgare i gemenskapen, stärker budskapet om samhörighet och ömsesidigt ansvar. På andra håll i landet är det ofta någon från kommunen som är talare vid medborgarskapsceremonierna. Det är säkert välment. Likväl förfelar det sitt syfte.

Medborgarskapet är en statlig angelägenhet – inte något som kommunen beviljar. Sålunda bör det vara representanter för staten som förstärker betydelsen av ceremonier kring medborgarskap och naturalisation.

Allra minst en landshövding således – det vill säga statens representant i länet, Kunglig Majestäts befallningshavande, som den gamla tjänstetiteln löd. Men inte politiker från riksdag och regering, då deras närvaro, alla goda intentioner och all legitimitet till trots, kan uppfattas som partipolitisk manifestation.

Så allra helst statschefen eller medlemmar i hans familj – de representerar en institution som tydligt utgör en länk mellan nutid och förfluten tid och som personifierar nationen och känslan för det gemensamma.

Kommunalrådet kan däremot gärna få hålla talet till våren, vid valborgsmässoelden. Det är en annan levande, trevlig svensk tradition.