Fredrik Reinfeldt får allsköns kritiska synpunkter på sitt sätt att leda och lägga ut kursen, men jag undrar om inte KTH-professorn Sverker Sörlin slår något slags rekord. I nya numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden (1/2011) återges en uppmärksammad artikel som Sörlin först skrev för norska Morgenbladet, och som går bra mycket längre än de gamla vanliga refrängerna. Här handlar det inte om att statsministern skulle vara styrd av opinionsmätningar och ha brist på idéer, utan Sörlin anklagar Reinfeldt för att ha gjort ”framtidslösheten till program”.

En rimlig fråga är vad tusan karln menar. Hur avskaffar man framtiden, och varför skulle en statsminister vilja det? Menar Sörlin att Fredrik Reinfeldt fantiserar i smyg om den yttersta dagen, och att han låter rekrytera alla dessa doktorer till regeringskansliet i hopp om att en dag hitta sin egen Dr Strangelove?

Inte riktigt. Sörlin visar sig ha en speciell bild av vad det innebär att vara framtidslös: det är att leva i ett samhälle vars ledning saknar storslagna projekt som ska förverkligas med hjälp av stat och politik. Den enda framtid som räknas är uppenbarligen den som det fattas beslut om i riksdagen. Andra statsministrar hade Stora Berättelser. Per Albin hade folkhemmet, Erlander det starka samhället och Palme jämlikheten. Med Persson inleddes förfallet, men under ett tag snickrade han i alla fall på det gröna folkhemmet.

Reinfeldt, däremot, ger svenska folket lågmälda försäkringar om att han inte smider några omvälvande planer för deras räkning utan att han är inställd på att lämna folk i fred och satsa på att lösa handfasta problem.

Berättelserna handlar numera om hur enskilda människor formar sina liv, och det har Sörlin inte mycket till övers för. Sådana historier handlar ju ”inte om att världen, eller ens samhället, ska bli bättre”.

Alltså. Först när ledare pekar med hela handen och talar om i vilken riktning människor ska gå kan de uträtta något av värde. Summan av enskilda och frivilliga insatser kan varken göra världen eller samhället bättre.

Det är ett ganska häpnadsväckande underkännande av vad människor gör i sina familjer, på sina arbetsplatser och i sina ideella engagemang, men så tycks inte heller Sörlin ha någon vidare ljus syn på människan. I frånvaron av Stora Berättelser ser han uppkomsten av ett ”Blade Runner-samhälle där människor skyndar sig hem för att i avskildhet göra av med de extra tusenlappar som jobbskatteavdraget gett dem”.

Man riktigt ser hur han ryser framför Ullared på tv. Just det, så går det när Reinfeldt & Co får hållas! Istället för att agera lojala statister i mastodontföreställningen ”Det starka samhället” drar folk i väg på egen hand och fyller shoppingvagnar med ännu mer schampo, chokladkex och hundvalpar i porslin.

Idéhistorikern Sörlin är en tungviktare i kulturdebatten, men man skulle inte behöva spilla så mycket krut på hans misantropiska utgjutelser om de inte var del av ett mönster. ”Istället för visioner har regeringen jobbskatteavdrag”, skriver MP:s stjärnskott Gustav Fridolin, och rapporten från Socialdemokraternas kriskommission går ut på att liberaliseringar urholkar demokratin och att politikerna måste tillbaka upp i samhällets förarsäte. Idén om återpolitisering som patentlösning gör sig påmind i debatter om friskolor, elpriser och järnvägstrafik.

Budskapet lär ha begränsad attraktionskraft på kort sikt. Men borgerligheten gör klokt i att bryta sin nuvarande tystnad, ta upp den kastade handsken och argumentera för värdet av större svängrum för individer, familjer och företag. På längre sikt spelar idédebatten alltid roll, och sätter man inte stämningen själv kommer andra att göra det.

Den extra tusenlapp kvar av lönen, som kan te sig som en futtighet för en professor, betyder rejält vidgat svängrum för andra – och människor har glädje av att förfoga över mer av sina inkomst även om de inte sitter trångt. En del går till konsumtion, en del kanske till och med av det banalare slaget, men annat går till specialintressen, sommarstugor och sparkonton: sådant som gör världen och samhället bättre.

För vilken succé har De Stora Berättelserna varit.? Idén om folkhemmet räddade S ur den marxistiska återvändsgränden. Men övermodet, som kom till uttryck i det starka samhället och än mer i den radikala offensiven som sedan följde, ledde till misstag och obalanser som det har tagit årtionden att rätta till.

Fredrik Reinfeldt bör bli mycket tydligare med att han vill skapa utrymme för Sverige att utvecklas utifrån borgerliga värderingar och vad som är poängen med detta. Men han kan med gott samvete avstå från de grandiosa politiska projekten och låta schamaner ta hand om ”visionerna”.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se