Ska man skratta eller gråta? Det var första tanken när jag såg att det kommit ännu en myndighetsstudie som undersöker om svenska familjer har reagerat på rätt sätt på överhetens piskor och morötter.

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har låtit granska ”pappamånaderna” från 1995 och 2002 samt jämställdhetsbonusen från 2008 och kommer fram till att de förra har fått större effekt än den senare.

När en månads föräldraledighet öronmärktes för pappan och det blev otillåtet för mamman att ta ut alla tolv, minskade – hör och häpna! – mammornas uttag medan pappornas ökade. Även en andra öronmärkt pappamånad fick papporna att ta ut fler försäkringsdagar, medan den krångliga jämställdhetsbonusen tycks ha haft mycket liten effekt.

Slutsatsen från ISF är lika enkel som genial: När politikerna anser att deras vilja ska smälla högre än medborgarnas, fungerar det sämre med frihet än tvång. När en månad viks för pappan tar fler pappor ut en månad. När en andra pappamånad införs, blir det vanligare med två månaders pappaledighet. ”Reformerna har en normerande effekt”, konstaterar ISF belåtet.

Människor travar snällt iväg i den riktning staten pekar ut; det hela låter förfärligt deprimerande.

Tur då att det inte är hela sanningen. ISF-rapporten rymmer också ett diagram, som visar hur de använda dagarna i föräldraförsäkringen har fördelat sig på män och kvinnor sedan införandet 1974, och det påminner om att social ingenjörskonst inte är allt här i världen.

I försäkringens barndom var det manliga uttaget av dagar mikroskopiskt. Men sedan dess har pappornas andel ökat till 23,7 procent i fjol – och ökningen har pågått under hela perioden. Pappornas andel ökade från 0,5 till cirka 10 procent före den första pappamånaden och har fortsatt att öka år för år även efter att den andra pappamånaden kom. Reformåren sticker inte ut nämnvärt i kurvan.

Synen på hur nyfödda barn bäst tas om hand förändras i takt med människors värderingar. Politikernas inhopp har inte skapat historia utan har mest varit beskäftiga irritationsmoment, och vi vet från alla undersökningar att en överväldigande majoritet säger nej till nya styrande påhitt. Men det betyder inte att förändringarna upphör.

Om familjerna får vara i fred kommer föräldraledighetens fördelning att nå fram till nya balansnivåer. Personligen har jag svårt att tro att det slutar på precis 50-50, men det lämnar jag med varm hand till mammor och pappor att bestämma.