Förtroendet för regering och riksdag minskar. Det visar Medieakademin/Sifos Förtroendebarometer 2011, som presenterades igår. Men fjolåret var ett rekordår och tilltron ligger kvar på hög nivå.

Ingen är betjänt av att människor har en barnatro på politiken och orimliga förväntningar på politikerna, men motsatsen är inte heller bra. När politikerföraktet breder ut sig blir det kramp i systemet och hart när omöjligt att fatta kontroversiella beslut. Hur ska en regering kunna få framgång när man ber folket om uppoffringar, ifall samma folk anser att regeringen består av korrupta och inkompetenta politruker?

Enligt Medieakademin har andelen väljare med mycket eller ganska stort förtroende för regeringen minskat från 62 till 51 procent sedan i fjol. Förtroendet för riksdagen har minskat från 55 till 46 procent. De båda institutionerna klarar sig sämre än sjukvården och Riksbanken men klart bättre än facket och storföretagen. Och de klarar sig utmärkt i jämförelse med hur politiska makthavare betraktas i andra västländer.

Det kommer kanske inte som en överraskning att fyra gånger fler greker misstror än litar på sin regering, men det ser faktiskt inte så mycket bättre ut i USA. Tidigare i höstas publicerade CNN en egen mätning, där endast 15 procent av de tillfrågade sade att man litar på att de styrande i Washington, DC, för det mesta gör rätt. Enligt CNN:s mätexpert är värdet det lägsta man någonsin uppmätt.

Hur ser det då ut i EU som helhet? Ja, enligt Eurobarometer 2010 tenderar mindre än en tredjedel av de tillfrågade att lita på sin nationella regering, medan två tredjedelar inte känner förtroende. Det genomsnittliga förtroendet för parlamenten ligger ungefär lika lågt.

Man behöver inte bli bekymrad över Medieakademins resultat. Trots tappet är den svenska förtroendenivån mycket hög både i ett internationellt och i ett historiskt svenskt perspektiv.

Det förra har en välbekant förklaring: hos oss har banden länge varit nära mellan väljare och valda.

Men varför har förtroendet stärkts över tid? Jag är övertygad om att det beror på att politiken gått i en mer ödmjuk roll: Politikerna har skruvat ned tonläget och gör inte längre anspråk på att kunna ställa allting till rätta och lösa vartenda samhällsproblem. Det gör dem trovärdigare i väljarnas ögon, och väljarna blir också mindre benägna att skylla på politikerna när något går fel.

Att lova guld och gröna skogar är att binda ris åt egen rygg.