På söndag har de tyska väljarna möjlighet att skriva historia. Tyskland har aldrig haft någon kvinna på posten som kansler. Det enade Tyskland har aldrig hämtat kanslern från det gamla DDR. Det kristdemokratiska partiets kanslerkandidat Angela Merkel är kvinna och uppvuxen i Östtyskland. Men valet av Merkel handlar också om att ta ställning till en ambitiös reformagenda för att liberalisera den tröggående tyska ekonomin, präglad av låg tillväxt och underskott i statsfinanserna.

Det är ganska enkelt. Loket i den europeiska ekonomin behöver nytt bränsle för att åter kunna få upp farten och det ställer krav på förändringar av den tyska sociala modellen. Merkels politik framställs av vänstern närmast som liktydig med att skrota denna, men det handlar om att ta fram en modernare årsmodell.
Inom ramen för reformprogrammet ska det bli lättare för företagen att anställa, lättare att föra löneförhandlingar på företagen och lättnader i företagsbeskattningen. Det är klart att facket inte är förtjust, men landets
företagare har länge efterlyst den här typen av åtgärder. Det är också detta som ekonomerna brukar sakna i analyserna av den tyska sjukan. Merkels reformvilja omfattar också välfärdsstaten, där t ex pensionssystemet ska gå i privat riktning.

Visst kan det invändas att allt skulle se mycket ljusare ut om det inte vore för stagnationen i det gamla DDR. Men däri ligger snarare en extra utmaning: att ge bidragsdelen av Tyskland en ökad ekonomisk dynamik. På sikt är detta viktigt också av ett annat skäl. Den ekonomiska klyftan skapar politiska spänningar som bl a återspeglas i opinionsönskningar om muren åter (på båda sidor).
Till sin stil kan Merkel påminna om Anne Wibble. Alltså inget direkt charmtroll, men väl en imponerande politiker med lite kärv utstrålning som står i bjärt kontrast till den socialdemokratiske kanslern Gerhard Schröders väloljade och medieanpassade framtoning. Schröder bygger sin kampanj på att skrämmas. De reformer som Schröder under stor vånda lyckades lotsa igenom under de senaste
åren var nödvändiga, men nu behövs det i stort inte göras mer. Herkules har gjort sitt. I det perspektivet framställs Merkel som ett hot mot välfärdsstaten och löntagarna.
Schröder har dessutom skakat CDU med kritik av tanken på att ersätta det labyrintiska skattesystemet med platt skatt. Det vägvinnande mottot är: rör inte mina avdrag. Höjd moms är också ett tacksamt offer för en politisk haj som Gerhard Schröder.

Angela Merkel återkommer ofta till sin egen livserfarenhet och betonar att hennes ”liv förändrades totalt efter Berlinmurens fall 1989”. Hon pekar på att livet därefter har bjudit henne på så många nya möjligheter. Nu vill hon att livschanserna ska öka för alla tyskar.
Av allt att döma kommer Merkel att bli kansler, men däremot har det blivit allt mer osäkert om tyskarna ska ta chansen att också få en regering som med kraft kan driva reformeringen av Tyskland vidare. Det stora försprång som CDU tidigare haft, har inför avgörandets stund smält samman till en ganska knapp ledning över de tyska
socialdemokraterna (SPD). Därför är det inte längre lika troligt att valet resulterar i en reformkoalition mellan CDU och det lilla liberala partiet (FDP).

Alternativet med en stor koalition mellan CDU och SPD är inte alls lika lockande, men det är en lagomlösning som verkar dra till sig allt fler väljare. Risken är dock att en sådan regering inte håller en måttlig reformtakt, utan att arbetet blockeras av stridande viljor. Det är varken vad Tyskland eller Europa behöver. En framgångsrik renovering av den tyska sociala modellen skulle däremot ge loket kraft att dra ett tyngre lass i den europeiska ekonomin. Merkels politiska mod skulle också bli ett inspirerande exempel på att alla vägar inte behöver leda till mitten.