Riksrevisionen presenterade igår rapporten Att hantera brottmål effektivt – en utmaning för regeringen och rättsväsende. Titeln säger dessvärre det mesta om sakernas tillstånd.

Den förra S-regeringen pekade 2001 i sin skrivelse om det brottsförebyggande området på behovet av en helhetssyn och att insatserna behövde såväl breddas som fördjupas. På de fem år som gick innan Socialdemokraterna förlorade makten dök frågan inte upp igen. Och läget har inte förbättrats nämnvärt under nuvarande regering med justitieminister Beatrice Ask i spetsen.

En viktig del av Riksrevisionens kritik går ut på just detta. Trots reformer och förändringsarbete kvarstår många av de problem som var aktuella för tio år sedan. Åtgärderna får helt enkelt inte avsedd verkan. En rad orsaker som alla borde föranleda viss huvudvärk på justitiedepartementet pekas ut i rapporten.

Ett problem är att regeringen och myndigheterna inte i tillräcklig utsträckning har styrt verksamheten. Det framstår dock som ett mindre problem när rapporten sedan förklarar att mycket av den styrning som har skett ändå inte har varit effektiv. Det saknas helt enkelt kompetens, både om saker som uppföljnings- och kriminalstatistik samt om hur man bäst genomför förändringar i rättsväsendet.

Den stora anledningen till att allt detta saknas är bristen på strategi. Regeringen har ingen klar och sammanhållen bild över hur de vill att rättsväsendet ska förändras. Övergripande och långsiktiga mål som tas fram i samarbete med rättsväsendet skulle göra mycket för utvecklingen. Alla skulle då ha ett mål att arbeta mot.

Idag saknas den långsiktiga färdriktningen och de utspel och reformer som kommer på området är ofta svåra att sätta i ett sammanhang. De förändringar som ändå kommer till stånd försöker man inte ens förankra i de organisationer de berör.

Sammantaget är det imponerande att någon förändring alls skett under det decennium som Riksrevisionen har granskat. Till exempel har antalet anmälda brott ökat medan de som utsatts för brott har blivit färre. Det visar på styrkan som finns i rättsväsendets olika delar.

Återstår bara att regeringen beslutar sig för vad den vill åstadkomma.