”Under tiden vore det kanske bra om tillsyn och inspektion riktades inte bara mot skolorna, utan också mot deras huvudmän, det vill säga kommunerna? Vill man ha ett ansvar bör man ju också ta det. På allvar.”

Ovan skrev jag i en ledare häromveckan (22/5). Jag behövde inte vänta länge på svar. För i Skolinspektionens årsrapport är det på flera sätt skolornas huvudmän – kommunerna – som är i skottgluggen. Bland annat konstateras alltför många exempel på svagt ledarskap. Oengagerade rektorer, kommuner och kommunpolitiker med dålig inblick i verksamheterna som låter dåliga resultat ”passera år efter år utan att se de långsiktiga konsekvenserna.”

Skolinspektionen berättar om hur man fattat sitt första beslut om vite och resonerar utifrån detta kring styrning – och bristen därpå: ”I styrningen ingår inte bara att dela ut en påse pengar till olika verksamheter, utan också att se hur olika verksamheter hänger ihop och kan stärka varandra.”

Att vara huvudman för grundskolan innebär att man har fått förtroendet att utbilda alla våra barn. Barnen är – med ett slitet och ibland rentav pekoralt uttryck – vår framtid.

Att läsa om skolor där attityden är genomgående uppgiven och förväntningarna ständigt låga ger ingen framtidstro. En kommun som vill ha en framtid bör lägga mer av krutet i skolorna.