Sedan ett tiotal år pågår i Sverige diskussioner om och praktiska försök med kvotering. Ibland blossar frågan upp, ibland mal den bara på i bakgrunden. Den hålls dock hela tiden vid liv trots att bakslagen vad gäller kvotering inte låtit vänta på sig och man vid det här laget kanske borde ha insett att ett så orättvist och feltänkt system inte kan fungera. Eller i varje fall att det inte är rätt att ersätta en eventuell orättvisa med en annan.
Nu är återigen frågan aktuell om kvinnor på styrelseposter i börsbolag. Som om det verkligen var en viktig fråga för kvinnor i gemen: att fler kvinnor tar plats där! Nog finns det väl viktigare saker att ta itu med på jämställdhetsområdet än detta ”lyxproblem” som ändå bara berör en handfull av miljoner kvinnor. Vilka är de kvinnorna som vill bli inkvoterade i styrelser? Det är svårt att tro att kvinnor skulle vara så olika män att de skulle vilja ”placeras” på poster istället för att nå dem helt på egna meriter. Att det tar tid eftersom det har varit en manlig värld är naturligt. Bättre att det tar längre tid än att använda sig av ett system som både är orättvist och nedvärderande. En undersökning gjord av Novus Opinion i december 2008 visar dessutom att 57 procent tycker att det vore fel med kvotering till bolagsstyrelser och endast 27 procent att det vore rätt.
Näringsminister Maud Olofsson och integrationsminister Nyamko Sabuni anser klokt nog att det är principiellt fel med lagstadgad könskvotering eftersom bolagens styrelser är en ägarfråga ( DN 4 mars). Men, något motstridigt, meddelar de samtidigt att de avser att subventionera särskilda styrelseutbildningar för kvinnor. Men är inte det diskriminering av män?
Också politiska partier, nu senast Moderaterna, verkar ha fallit för kvoteringshysterin. Den 6 mars kunde man i Svenska Dagbladet läsa om hur ”Moderaterna vill ha in friskt blod i politiken”. Inget fel i det, men sättet att få in det friska blodet ter sig mycket tveksamt. Vid sitt partistyrelsemöte slog Moderaterna fast att var femte kandidat till valet 2010 ska vara nyrekryterad. Kriterierna för att kvala (kvoteras) in är att man inte har haft någon förtroendepost tidigare. Så det ska alltså vara en fördel att vara oerfaren för att komma in i riksdagen!? Finns det inte tillräckligt med inte särskilt kunniga och kompetenta människor där redan; varför ska nu totala noviser kvoteras in i den församling som stiftar lagar och beslutar om Sveriges framtid?
Om nu det nya sättet att se på riksdagen och vilka ledamöter den ska bestå av inte längre ska handla om kompetens och lämplighet utan ska ”spegla samhället”, varför då inte också kvotera in folk som är handikappade enbart för att de är handikappade och hbt-personer i proportion till hur många de är i procent av landets befolkning? För redan nu kvoteras ju kvinnor och människor med invandrarbakgrund in. Oavsett lämplighet utan främst i kraft av att de tillhör just någon av dessa grupper. Om de sedan är kompetenta också så är det en bonus, men kvotering i sig går inte ut på att finna den mest lämpade, den mest kunniga, utan att välja ur vad som i Sverige benämns ”underrepresenterade grupper”.
Kvotering är konstlat. Det är också orättvist och diskriminerande.
Merit Wager är översättare och fri debattör.
