Själv skulle jag inte klara mig utan min manlige assistent på jobbet och vår avdragsgilla städhjälp i hemmet. De är guld värda. Utan dem skulle jag inte ha en sportslig chans att leda mitt företag, redigera en tidning, fylla detta kolumnutrymme med jämna mellanrum, ha en framgångsrik man och ha tid med honom och vår lille son.

Jag brukar säga till yrkeskvinnor med ambitioner som jag möter att de inte bara ska anlita någon hemma, de måste också skaffa sig en gedigen sekreterare och sluta vara duktiga flickor som tror att de ska hinna med allt på en gång. Att kunna köpa traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter borde vara lika självklart som det är att låta någon annan byta däck på bilen, vår och höst, för en tämligen väl tilltagen summa pengar.

Men från ena vänsterkanten till den andra – från Lars Ohly till Barbro Hedvall – predikas att lösningen till att kvinnor ska nå den yttersta toppen är kvoterad föräldraförsäkring. I alla andra sammanhang (även direkt efter de 16 månadernas föräldraledighet) hyllas lönearbetet och rätten till heltid. Inte minst för att detta göra-gott-etablissemang ska få mer skatteintäkter att konsumera för vårt eget bästa.

Ska alla kvinnor verkligen förlita sig på hemmapappor eller bo nära sina egna föräldrar som kan jobba ”gratis”? Och är kvoterad föräldraförsäkring verkligen lösningen för ensamstående mammor?

Det finns en föreställning om att amerikaner arbetar jämt och att vi européer har långa semestrar. Det är en myt. Enligt tidsanvändningsundersökningar arbetar vi lika många timmar, med den viktiga skillnaden att amerikanskor arbetar mer på marknaden och får lön för sitt jobb. Således finns det också fler tjänstetimmar att köpa. Svenskor ägnar däremot betydligt fler ”lediga” kvällar, helger och ferier åt att feja och greja. Den mer utvecklade arbetsspecialiseringen i USA är en av förklaringarna till att unga kvinnor i amerikanska storstäder nu har gått om sina jämnåriga män i löneligan. Framgångsrika kvinnor är på frammarsch, utan att för den skull avstå från barn.

Superkvinnan Sarah Palin födde en son med Downs syndrom i våras och var på jobbet tre dagar efter förlossningen. Någon som tror att det är möjligt utan en rik flora av tjänster att tillgå?

När hon tillträdde som guvernör i Alaska sålde hon sin företrädares privatjet på eBay och det var nog klokt, men är det bara hennes barn som har anledning att sakna kocken och privatchauffören som hon sparkade i samma veva? I förstone verkar det klokt att inte skattebetalarnas pengar går till ”lyx”, men är det inte ett större slöseri om de ansvariga politikerna dammsuger och lagar mat istället för att ägna sig åt det ledarskap som bara de kan utöva?

Ledare är inte som vem som helst och det är fjantigt när de försöker framställa det som att de inte behöver en professionell avlastning för att kunna nå sina toppositioner – och vara närvarande föräldrar.

Sofia Nerbrand är chefredaktör och vd för samhällsmagasinet Neo.