I debatten om vinst i välfärdssektorn hänvisar vitt skilda avsändare ständigt till vikten av kvalitet. Då heter det, som till exempel om skolundervisningen, att skolornas kvalitet är viktigare än hur de organiseras eller vilken huvudman de har. Senast var det tre ledande miljöpartister som gav uttryck för denna tanke i Brännpunkt ( 4/6).

Ståndpunkten är både begriplig och rimlig, men röjer likväl politisk naivitet och historisk okunskap.

Vi kan i dag i Sverige säga att kvalitet är viktigare än huvudmannaskap, eftersom det finns många olika huvudmän för skolundervisningen. Mångfalden av sätt att organisera skolor utgör därmed en förutsättning för att tala om kvalitet.

Går man tillbaka till den tid då det inte skulle få finnas olika huvudmän för skolan och all skolundervisning i möjligaste mån skulle organiseras av det offentliga, obeaktat om det rörde sig om staten eller, som det blev senare, kommunerna, fanns överhuvudtaget inte en diskussion om kvalitet i undervisningen.

Riksdagens databaser har gjort att sökningar i politiska dokument har blivit mycket lättare och på senare år har allt äldre handlingar lagts till.

Jag gick sålunda igenom den regeringsproposition som utgör en milstolpe i den svenska enhetsskolans historia, den om SIA-skolan från 1970-talet, Prop. 1975/76:39, om skolans inre arbete m.m. Alltså den proposition som resulterade i den skolreform som ”skulle hålla barnen på plats hela dagen under lek och sport och utan klassrumsväggar, med enstaka avbrott för praktikarbete eller årskurslösa gruppstudier när andan föll på”, för att återge litteraturvetaren docent Göran Häggs beskrivning ( Axess 5/2008).

Prop. 1975/76:39, inlämnad av regeringen Palmes skolminister Lena Hjelm Wallén, är på 348 sidor. Ordet kvalitet och härledningar av det, förekommer totalt fem gånger i propositionstexten, varav fyra finns återgivna i sammanfattningar av remissvar från olika instanser. Och av de fyra förekomsterna är det bara en som ens handlar om undervisningskvalitet. (De övriga berör kvalitet i fritidsverksamheten.)

Den dåvarande regeringen använder själv begreppet kvalitet en endaste gång i detta för den svenska skolan så betydelsefulla dokument, och det när den hävdar att lagarbete för lärarna kan ge dem individuell stimulans och därmed förbättrad kvalitet i undervisningen.

Lika glest om kvalitet i undervisningen är det i andra politiska texter från enhetsskolans höjddagar – i propositioner, riksdagsprotokoll, offentliga utredningar eller utskottsbetänkanden.

Det är mot denna bakgrund som det i dag självklara påståendet att skolornas kvalitet är viktigare än huvudmannaskapet, framstår som aningslöst och ohistoriskt.

Utan att det offentliga skolmonopolet brutits upp, utan olika slags huvudmän som driver friskolor, vilka har visat att man med lägre resurser och sämre förutsättningar ändå kan åstadkomma bättre resultat än de kommunala skolorna, hade vi inte fått en diskussion om vikten av kvalitet i skolundervisningen.