Erfarenheten säger att man inte ska hoppas för mycket, men skolan borde verkligen bli en av valrörelsens stora frågor. Politiker, ekonomer och företagsledare är oeniga om det mesta, men de är rörande överens om värdet av utbildning. Det är ingen slump att Globaliseringsrådet – med ledamöter från akademi, fack, näringsliv och politik – öppnar sin slutrapport just med förslagen om hur Sverige ska stärkas som kunskapsnation.
Enigheten om utbildningens värde betyder inte att det råder enighet om en värdefull utbildningspolitik. Tvärtom är det väldigt mycket som står på spel i höstens val.
Som minister har Jan Björklund varit målmedveten och drivande och initierat stora förändringar för arbetsro och ökad kunskap. När alla reformerna har kommit på plats och fått sätta sig har skolorna fått klart bättre förutsättningar att sköta sitt kunskapsuppdrag, men ledtiderna är långa och mycket hinner inte träda i kraft före valet. En rödgrön minister behöver bara ställa sig på bromsen för att en hel del av det nya aldrig ska bli verklighet.
Vänsterpartiet och stora delar av Socialdemokraterna fortsätter att vara motståndare till läxor, betyg och åtgärder för ordning och reda. Om Vänsterpartiet får posten som skolminister är det tack och adjö till allt vad kunskapsfokus heter, men även en socialdemokratisk minister kommer att stoppa viktiga förbättringar.
Tag bara den nya gymnasieskolan. Idag styrs gymnasiet utifrån en rosenröd dröm om högskolebehörighet åt alla, men teoretiseringen har inte lett till allmän kunskapshöjning utan till omfattande utslagning.
Många studietrötta elever hoppar av och blir utan slutbetyg, vilket ger sämsta möjliga start på arbetsliv och vuxenliv. Samtidigt kommer många elever för dåligt förberedda till högskolor och universitet.
Den nya gymnasieskola som riksdagen fattade beslut om i oktober 2009 utgår däremot ifrån att människor är olika och erbjuder program som är studieförberedande respektive yrkesförberedande på allvar.
Nya kursplaner tas fram i år och eleverna kan börja det nya gymnasiet på hösten 2011. Fast det förutsätter att de borgerliga får förnyat förtroende. Till vänster värjer man sig och vägrar att se verkligheten i vitögat.
Riksdagen har också fattat beslut om en betygsskala med fler betygssteg. Det ökar möjligheterna att ge rättvisande betyg och ökar studiemotivationen för eleverna, eftersom steget inte blir lika långt när man vill höja sitt betyg. Fast ännu finns inget beslut om betyg från sjätte klass. Utredningsarbetet pågår och regeringen kommer inte att hinna få fram en proposition förrän till hösten.
Att en rödgrön regering ska skicka en Björklundsk betygsproposition till riksdagen är lika sannolikt som att Carl Bildt ska kräva utträde ur EU.
Även förändringar som redan har hunnit träda i kraft lever farligt ifall de rödgröna får makten. Vad händer med skolornas rätt att flytta på mobbare istället för mobbarnas offer och med lärarnas rätt att ta hand om störande föremål? Hur går det med elevernas rätt till skriftliga omdömen? Får Skolinspektionen chans att bygga upp en verksamhet med verkligt bett eller blir den försedd med munkorg och får signaler om att lämna kommunerna i fred? Återställare i någon av dessa viktiga frågor skulle vara en ytterst destruktiv och demoraliserande signal.
”Jag gillar de svenska friskolorna. Men utbyggnaden av friskolor i Sverige har berott på den privata sektorns engagemang”. Så säger förre chefen för den brittiska skolinspektionen, Chris Woodhead, i nya numret av den förträffliga kulturtidskriften Standpoint (Jan/Feb 2010).
Nu återstår bara frågan om de framgångsrika svenska skolföretagen kan överleva en rödgrön regering. Det kryptiska kongressbeslutet (S) har tänt ett flämtande ljus av hopp men inte bara Lars Ohly står redo att släcka. En stor grupp socialdemokratiska politiker fortsätter att ogilla friskolor i allmänhet och företagsdrivna skolor i synnerhet och gör gärna livet surt för dem.
Under lång tid har svenska elever tappat mark jämfört med kamrater i andra länder. I början av december kom den senaste TIMMS-mätningen, som visar att svenska gymnasister från 1995 till 2008 har sjunkit från topp till medel i fysik och från medel till ”långt under det internationella genomsnittet” i matematik. Signalen är tyvärr bara den senaste av många. Det här betyder inte att alla svenska skolor är undermåliga, men uppenbarligen får alldeles för många elever ut alldeles för lite av sina skolår.
Alliansens skolreformer kan inte trolla bort problemen över en natt, men de kan bromsa och vända utvecklingen. Den rödgröna låt-gå-attityden, däremot, kan bara göra ont värre.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
