– Det här förskräckliga uttrycket mäns våld mot kvinnor. Skriv något om det!

Mannen i telefonen ställer sitt hopp till att jag ska förstå den skymf han känner genom det uttryck som pekar ut ett helt kön. Jag förstår, men kan själv inte uppbåda samma förtrytelse. Visst är formuleringen orättvis och visst skulle även jag föredra något neutralare, som ”våld i hemmet” eller ”relationsvåld”, men det går ändå inte att bortse ifrån att uttrycket har en praktisk dimension.

Även om vi bestämde oss för att använda ”relationsvåld”, som dessutom inkluderar våld i samkönade relationer, så skulle vi inte hinna långt förrän det var dags att gräva djupare. Då skulle vi ändå hamna där – i insikten att män slår kvinnor oftare och med betydligt större framgång än motsatsen. Den kunskapen är ett verktyg, som kan leda vidare. Att blunda för eller undvika att ge namn åt ett befintligt samhällsproblem är aldrig en god idé –­åtminstone inte om man har ambitionen att lösa det.

”Det kan kännas lockande att jämföra västerländskt bröstkarvande med hederskulturernas konstruktioner av mödomshinnor”, skriver Lisa Bjurwald och konstaterar sedan att jämförelsen förstås haltar betänkligt (DN 7/8). Medan grunden för det ena är en fri vilja är det andra ett barbariskt tvång sprunget ur nöd och rädsla. Ändå har vi sett många lockas att göra de här jämförelserna nyligen.

Häromdagen berättade barnmorskan Pia Höjeberg att det finns en ny skönhetstrend som går ut på att med operation förminska blygdläpparna (SvD 7/8). ”Objektifieringen av kvinnokroppen är kännetecknande för det patriarkala genussystemet”, menar Höjeberg och drar paralleller till den gångna veckans debatt om oskuldsingrepp. Vi ska inte slå oss för bröstet, utan ha ett historiskt perspektiv, manar hon och påpekar att även i bondesamhällets Sverige fanns hedersförtrycket.

Jaha, men nu är nu och vi har lämnat dåtidens tryck på ensamstående mödrar att göra sig av med sina bastarder. Förvisso tar många fortfarande sin makes efternamn och ibland ber män sin tilltänktas far om hennes hand, men vi kan utan problem strunta i dessa patriarkala seder. Att utseendefixeringen nått genitalierna är oroande, men det är långtifrån samma sak som ett oskuldskrav med hotfulla förtecken. Att hävda det är en stötande relativisering. Visst kan man identifiera patriarkala mönster bakom båda dessa fenomen, men är det ett praktiskt verktyg? Vad gör man sen? Upphäver patriarkatet, simsalabim?

I sitt tal i Vaxholm efterlyste statsminister Fredrik Reinfeldt mer debatt om dessa frågor och poängterade att hedersförtryck är en frihetsfråga som en borgerlig regering inte får blunda för.

”Den riktigt svåra frågan handlar istället om hur Sverige ska garantera även unga invandrarkvinnors rätt till sina egna liv, sin egen kropp och sin sexualitet”, skriver Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson (m) i sitt senaste nyhetsbrev, där han kommenterar den kartläggning som Stockholms stad har genomfört.

Just så. Man måste kunna ha fler tankar i huvudet samtidigt. Att två vitt skilda problem har rötter i patriarkala ordningar innebär inte att de är likadana eller att vi kan använda samma verktyg för att möta dem. Patriarkatprat duger inte som verktyg.