”Jag kunde på rak arm konstatera en ren lögn. Jag fann nämligen mitt eget namn bland de uppgivna kunderna.”

Centerledaren Thorbjörn Fälldins dementi i den så kallade bordellhärvan på 1970-talet är den stora klassikern i genren, men inte att rekommendera.

I vilket fall tycks hovet behöva fundera på sin kommunikation.

Författarna till Carl XVI Gustaf Den motvillige ­monarken (Lind&Co) har gjort skandal förr. Deanne Rauscher just med Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976 (Vertigo, 2004). Thomas Sjöberg i den bättre skrivna och redigerade porrbranschbiografin ­Private med Milton och Milton (Fischer, 2002).

Nu ställs kungen inför rykten som är omöjliga att bemöta.

Det vore synd om en väl fungerande institution som kungahuset förlorade i förtroende på grund av lite skvaller.

Kungens uttalanden, som antyder att han faktiskt läser boken i fråga, och att allt hur som helst ­ligger långt bak i tiden, hjälper föga. Hovet borde veta bättre. Somligt kan man stå över.

Ingen hade blivit upprörd över om majestätet inte funnit anledning att recensera skandalböcker, utan i stället bara påmint om att hovet utgår ifrån att förläggaren håller sig inom tryckfrihetsförord­ningens ramar.

Överlåt skvallret åt folket.