I Kris | Behovet av en samlande gestalt

Inte nog med att kungen i går höll ett varmt och gripande tal vid minnesstunden i Stockholms stadshus. Genom en intervju i Dagens Nyheter, med kulturchefen Maria Schottenius vid pennan, tog han ett ovanligt initiativ och markerade statschefens närvaro i det svenska folkstyret. Det gjorde han rätt i.

Under de senaste veckorna har man ibland kunnat ställa sig frågan om statsministern anser sig vara regeringschef eller statschef. Göran Persson har ägnat stort intresse åt de symboliska och ceremoniella delarna av krishanteringen, och hans framtoning har ofta varit översteprästens snarare än överbefälhavarens.

Det kändes inte som någon tillfällighet när han vid presskonferensen den 4 januari berättade att han skulle resa till Thailand - men underlät att informera om att kungen skulle göra samma sak. Det är attraktivt att få förkroppsliga nationen.

Av DN-intervjun med kungen framgår också att det uppstod kontakt mellan hovet och Statsrådsberedningen först på kvällen den
27 december, och att det då skedde på hovets eget initiativ. Statsministern hörde inte av sig.

Kungens frispråkighet får ses bland annat mot denna bakgrund. ”I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra nåt alls”, säger han, och konstaterar vidare att ”jag tycker det är viktigt att man vågar ta ansvar. Sedan blir man säkert uthängd, men det är bättre än att stå passiv.” Han vänder sig förstås inte mot någon bestämd person eller instans, men det är klart att det han säger uppfattas som en kritik av regeringens insats. Kungen måste vara väl medveten om att den här sortens uttalanden är kontroversiella.

Uppenbarligen menar han att de ändå behövs för att skapa balans och påminna om att statschefen är mer än ett rundningsmärke i demokratin.

Att Sverige är en konstitutionell monarki innebär att riket har fler ledande företrädare än regeringschefen. Det finns också en statschef, som ska fungera som rikets gemensamma företrädare och förenande gestalt. Kungen saknar politisk beslutsmakt och man kan tycka att modellen därmed inte rymmer någon vidare maktdelning - men den innebär ändå att regeringschef och statschef är olika personer, tillsatta på olika sätt och med olika saker att tillföra. Det är en tillgång, och att i en nationell kris styra riket väl innebär bl a att etablera snabb kontakt mellan regering och hov och ta monarkins samlande kraft till vara på bästa möjliga sätt.