I förra veckan skrev Maria Sveland en pendang till Bengt Ohlssons fråga: ”Måste kulturen vara vänster?” (DN, 4/1). Men medan Ohlsson köpte sig utanförskap från inskränktheten löste Sveland biljett till gemenskapen. Hon vittnar om hur hon inte längre orkar tänka klart: låt mig kura ihop i en värld där alla vill solidaritet; det kvittar att jag talar goja; det finns en inre sanning om kärleken, det yttre är bedrägeri.

När det deliriska tar över hänger trots allt Göran Hägglund ihop med Anders Behring Breivik. Samma sken syns ibland när kvällen blivit natt vid kulturvänsterns backanaler. Internationalen skrålas. Staten och kapitalet spelas på högsta volym. Skit i grannarna! Det blir basalt. Ont mot gott. Men man får väl förmoda att Sveland skrev nykter?

Måste kulturen vara vänster? Frågan blandar samman så många saker. Vi har den meningsskapande konstnären, som alltid ser sig själv och människan. För honom är sådana begrepp irrelevanta när det kommer till själva uttrycket (även om han inte alltid fattar det själv).

Sedan har vi bevararna, ofta djupt kunniga, hantverksskickliga och förälskade i sin tradition. Vad har politiken med dem att göra?

Slutligen, enligt denna grovhuggna kategorisering, har vi den grå massan av kulturutövare. De kännetecknas av sin anpassningskonst till makten. Den illustreras i deras verk och syns i de sociala markörer som binder samman varje hårt knuten sekt. Tydligast, för oss som befinner oss utanför, känns den i spjutvallen som riktas mot dem som vill in utan att ge upp sin självständighet.

Är detta vänster eller höger? Ingendera, såklart, det är maktens dekret som avgör lojaliteten. En mycket stor majoritet av våra kulturutövare hade klinkat glas med djävulen själv för en dusör, ett omnämnande.

En bild från 1964 visar Bob Dylan och Joan Baez framför en affisch med texten Protest Against the Rising Tide of Conformity. Ohlsson ställer sig bredvid dem. Han klagar egentligen på att kultursörjan är seg och enhetlig, inte på att den är vänster. Viktiga konstnärer kommer alltid att bryta med traditionerna – vilket väl är att vara vänster i en mening? Hade han klagat på det vore han som sjökaptenen som förbannade stormen. Stormen är ett grundläggande villkor, en referenspunkt.

Men det finns en annan distinktion mellan kulturen och politiken. Att den svenska kulturpolitiken är vänster, och dessutom i hög grad symbiotisk med sina bidragstagare, tror jag är en viktig orsak till det svenska kulturlivets kvava stiltje. I USA, världens mest öppna och dynamiska kulturland, skulle Ohlsson kunna andas. Res till Texas om du inte tror mig.

Måste kulturlivet vara vänster? Ja, mer än en smula, men det är ett deskriptivt omdöme, inte normativt. Måste kulturpolitiken vara höger? Absolut! Annars tvingas konsten till själsdödande konformism, anpassning och gängbildning.

Men nu är kulturpolitiken vänster. Den förskräckliga följden är att de anpassliga medelmåttorna regerar, medan die Menschen mals ner.

Så begriper i varje fall jag Ohlssons desperation.