Könsbalansen inom scenkonsten är inte absolut. Lika lite som i övriga samhället är det kvinnor som sitter på de viktigaste chefsstolarna. Jämnare är könsfördelningen bland skådespelare och regissörer. Även om manliga regissörer föredrar manliga dramatiker, är det kvinnorna som står för de flesta teaterbesöken.
Danskonsten har en klar övervikt av kvinnliga utövare. Samma sak gäller kostymöryrket, medan ljusdesigners rakt igenom är män.

I den goda ambitionen att minska obalansen föreslog i våras utredningen Plats på scen (av Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet) att produktionerna under tre år ska ha minst 40 procent kvinnliga upphovsmän och konstnärlig personal. Både på och bakom scenen.

Tanken är att förändringen ska tvingas fram genom att Kulturrådet, regeringens förlängda arm och bidragsutbetalare till kultursektorn, ska avkräva institutionerna jämställdhetsredovisningar. Dessa förslag är nu kulturminister Lena Adelsohn
Liljeroths huvudvärk.

Remissinstanserna är överlag kritiska. Kungliga musikaliska akademien påpekar syrligt att kravet på 40 procent kvinnor bland såväl levande som döda upphovsmän, är omöjligt att leva upp till. Arbetsgivarnas Svensk scenkonst erinrar stilla om att konstnärlig frihet mår bäst på armlängds avstånd till staten. Man förnekar inte att det förekommer sexuella trakasserier, men frågan är förstås knepig att hantera i en miljö där kroppar och glödande blickar är arbetsredskap och passioner hör till yrkeskonsten.

Självklart delar jag uppfattningen att kvinnor och män ska ha lika rättigheter även inom scenkonsten. Vad jag vänder mig mot är att utredningens direktiv är tidigare kulturministern Marita Ulvskogs, och har haft ”den rådande könsmaktsordningen” som ledmotiv.
Alltsedan dåvarande fp-ledaren Bengt Westerbergs tid som social- och jämställdhetsminister i regeringen Bildt, tar svensk jämställdhetspolitik alltjämt sin utgångspunkt i genuspionjärernas tes om att kvinnor på ett strukturellt vis är underordnade män på samhällets alla områden.

Efterföljande s-regeringar med galjonsfigurer som Margareta Winberg och andra tongivande vänsterfeminister, liksom delar av kulturetablissemanget, var inte sena att svälja teoribygget med hull och hår.

Någon vetenskaplig precisering av könsmaktsbegreppet har inte ansetts behövas då denna för svensk jämställdhet axiomatiska sanning har förklarats vara politiskt vedertagen. Hittills, kan tilläggas. För på tvärs med sin partibroder har jämställdhetsminister Nyamko Sabuni förpassat begreppet könsmaktsordning till sophögen (Riksdag & Departement 37/38). I stället vill hon involvera hela svenska folket i jämställdhetsarbetet. Det vill förhoppningsvis även kulturministern efter att enligt upp- gift från hennes pressekreterare ha ägnat helgfirandet åt inläsning av Plats på scen.

Att män och kvinnor är utrustade med samma rättigheter och skyldigheter, och i lika mån begåvade med fri vilja och eget ansvar för sina handlingar, är ett synsätt som bör räcka
även inom scenkonsten.