Författaren och kulturjournalisten Maja Lundgren bland rosor och tistlar.
Sommarens stora kulturdebatt har handlat om gubbighet. På ytan har det sett ut som ett bråk om kvalitet och om vilka författare som bäst förtjänar sina försäljningssiffror. Egentligen handlar det om mäns makt och status i kultursfären. Björn Ranelid menade att ”en miljon människor kan skriva som Liza Marklund”, och Leif GW Persson spädde på med att storsäljaren Camilla Läckberg ”skriver som Nicke Lilltroll pratar”.
Klimax kom i förra veckan. Maja Lundgrens dagboksartade roman Myggor och tigrar (Bonniers, recenserad i SvD 7/8) namnger en hel serie kulturskapande män och pekar ut dem som snuskhumrar och kvinnoförnedrande översittare som med ena handen dunkar sina manliga vänner i ryggen och med den andra tafsar sina kvinnliga kollegor på brösten. I synnerhet utmålas Aftonbladets kulturredaktion, där Lundgren arbetat, som en bastion av manschauvinism.
Att även män med kulturens mjukisbyxor på kan vara föraktfulla och umgås i grupp är ingen nyhet. Inte heller är explicita detaljer om kändisars sexuella utsvävningar ett särskilt nyskapande grepp – Suetonius skrev betydligt smaskigare bitar för tvåtusen år sedan.
I själva verket är det snarare regel än undantag att bli omskriven i dag. Även den mest obetydlige kan få sina femton minuter i den antipatriarkala vredens sökarljus. Jag själv, till exempel.
På sidan 43 i rättvist hyllade författaren och lyrikern Anna Jörgensdotters debutroman Pappa Pralin (Bonniers, 2002), som är en bok i den nyligen blommande genren tonårsanorektica, beskrivs undertecknad som en tillfällig kontakt – men inte med de orden – som förvärrade hennes av svält sjuka självbild. Fastän jag utmålas som en del av ett oförstående patriarkat kände jag mig hedrad. Men det var andra tider då. Bloggandet har gjort att det närmast är mer exklusivt att inte bli omskriven än att bli det. Bråket om Maja Lundgrens roman har också till stor del fokuserat på om det var rätt av henne och förlaget att hänga ut de föregivet gubbslemmiga kulturarbetarna.
Allra mest har förstås kritikerna skrivit om mansgrisigheten i kulturvärlden, vilket är ett säljbart argument i dessa tider då kvinnor är män överlägsna i all mediekonsumtion bortsett från internet och text-tv.
Få, om någon, har uppmärksammat det som egentligen är det enda nya. Det unika med Myggor och tigrar är att Lundgren så tydligt beskriver tillståndet av oupphörlig kränkthet som en sjukdom. För huvudpersonen är varje taffligt raggningsförsök ett patriarkalt övergrepp, varje plumpt skämt en inskränkning i hennes rättigheter, och varje grupp av män en konspiration. Lundgren visar att det rör sig om en paranoia: huvudpersonen inbillar sig till och med att Aftonbladets kulturredaktion sätter rubriker med hemliga meddelanden riktade till henne personligen.
Den paranoian finns, och den sätter krokben för det viktiga arbete feministerna vill ha utfört. Varje inbillad kränkning urholkar trovärdigheten av en verklig. Arbete som skulle kunna läggas på riktiga reformer, som att agitera för kvinnojourer eller uppfinna ett sätt att straffa arbetsgivare som avskedar mammalediga, förspills på en kamp mot en inbillad konspiration.
Nästan alla mina favoritskribenter är kvinnor. Natalia Kazmierska och Karin Olsson på Expressen, Anna Hellsten på Sydsvenska Dagbladet, Åsa Linderborg på Aftonbladet, Annina Rabe och Lisa Förare Winbladh här i Svenska Dagbladet – listan kan göras väldigt lång på fantastiska stilister. Jag tror de har blivit så bra genom att de spottat i nävarna och jobbat hårt, istället för att rida till storms mot väderkvarnar. Men det är sannolikt mindre lönsamt.
