Över en vecka har gått sedan Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Aron Modig skadades i en bilolycka på Kuba. Ändå var det först i går kväll svensk tid som rapporter kom om att han äntligen släppts från frihetsberövande.
De kubanska myndigheterna hade fram till frisläppandet också tagit sig rätten att avgöra vem han fick och inte fick träffa. Detta trots att han inte var misstänkt för något brott. I fredags försökte personal från svenska ambassaden få till stånd ett möte med Modig, men vägrades. Fredagen var en kubansk helgdag, motiverade man beslutet med, och därför kunde inte migrationsmyndigheten (som höll Modig) ordna ett besök.
Modig var alltså inte häktad. Kubanska myndigheter hade inte heller presenterat några brottsmisstankar. Man sade att han behövde hållas kvar för att vara tillgänglig för utredningen av bilolyckan. Men han borde självklart ha varit tillåten att träffa vem han än velat, helgdag eller ej. Så fungerar dock inte den kubanska diktaturen.
Sett i sammanhanget kan man ändå säga att Modig antingen haft tur eller änglavakt, vilket man nu föredrar. Han och ungdomspolitikern Angel Carrero var bilolyckans enda överlevande. Den välkände dissidenten Oswaldo Payá omkom, tillsammans med en annan kubansk demokratiaktivist. Det är en stor förlust både för världen och för Kubas demokratirörelse.
Lättnaden över att Modig överlevt kraschen är stor, men ändå fanns anledning till oro innan uppgifterna om frisläppandet kom. Det system som höll Modigs öde i sin hand är känt för att användas som Kommunistpartiets förlängda arm för att slå mot politiska motståndare.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) inleder årets rapport om Kuba med att konstatera att landet är ensamt i Latinamerika om att slå ned mot i princip allt politiskt motstånd.
Kommunistpartiet använder regelbundet rättssystemet som vapen mot kritiker, och mellan januari och augusti 2011 registrerade en kubansk demokratiorganisation 2224 fall av utomrättsliga gripanden.
Staten kväver alla fria medier. Ingen yttrande- eller tryckfrihet existerar. Den kubanska diktaturen är så cynisk att man till och med utnyttjade begravningen av Oswaldo Payá för en vecka sedan till att tillfälligt gripa oppositionella aktivister som kommit för att sörja sin kollega.
Det finns hittills ingenting som tyder på att Modig behandlats aggressivt illa av kubanska myndigheter. Men landets politiska system gjorde det fullt nödvändigt för de svenska myndigheterna att hålla trycket uppe och se till att hans juridiska och mänskliga rättigheter respekterades.
Att han under så lång tid inte fick träffa företrädare för svenska ambassaden när han så önskade är oacceptabelt. Att det nu kommer rapporter från Havanna om att han äntligen släppts och fått lämna de kubanska myndigheternas grepp är mycket glädjande.
Den tysta diplomatin verkar ha fungerat. Låt oss hoppas att Aron Modig så snart som möjligt får resa hem till Sverige.
