Åtstramningar är farligare än vi trodde, meddelar Internationella valutafonden, IMF. I en ny rapport skriver IMF att lågkonjunkturens djup underskattades för att åtstramningarna slog hårdare mot tillväxten än modellerna antagit. Tidigare såg det ut som att en kronas budgetkorrigering, genom nedskärningar eller skattehöjningar, ledde till minskad tillväxt med 50 öre. Men i denna kris, när räntan redan är i botten och många stramar åt samtidigt, ser det ut att minska tillväxten med mellan 0,90 och 1,70 kr. I så fall kan åtstramningar minska tillväxten så mycket att skulderna till slut blir en större del av BNP.

De tre sidorna i den mer än 200-sidiga rapporten blev snart en världsnyhet. Vänsterekonomen Paul Krugman var snabb att utropa seger i en brännande fråga, men även liberala röster har dragit stora växlar på resultatet, som DN:s Peter Wolodarski.

Chris GilesFinancial Times fattade dock misstankar. Han tittade på den förföriskt diagonala linjen i IMF:s diagram, som skulle visa att en extra nedgång i ett land stod i proportion till dess åtstramning. Och så gjorde han ”tumtestet”: Med båda tummarna höll han för de två länder som stod ut mest från de andra. Då syntes inget samband, resten av länderna bildade ett kaotiskt mönster. Så Giles tog fram alla data och körde IMF:s tester igen, och insåg att studien var lika full med hål som en grekisk statsbudget.

När Giles tog bort extremerna Grekland och Tyskland försvann det säkerställda sambandet, liksom när han inkluderade Nya Zeeland (som exkluderats). När Giles kontrollerade för ländernas bytesbalans före krisen försvann det robusta resultatet, liksom när han tittade på 2012 års budgetar i stället för 2011 års.

IMF:s misstag betyder inte att snabba åtstramningar är rätt, utan att sambanden är komplexa, varierar mellan länder och inte kan fångas i enkla formler. En viss minskning av tillväxten efter en kris är en förutsättning för återhämtning, eftersom dåliga investeringar rensas ut. Om tillväxten bestod i ohållbara satsningar på en bostadsbubbla eller extravagant infrastruktur måste de avslutas för att man ska sluta förstöra kapital. De baltiska ländernas snabba nedskärningar gav ett stort BNP-fall, men lade grunden för snabb återhämtning därefter. (IMF-studien uteslöt Baltikum.)

Men länder som Grekland saknar ett dynamiskt näringsliv som kan träda in när staten skär ned. Då kan åtstramningar leda till fritt fall. Där är det viktigare att genomföra strukturreformer, som att avreglera arbetsmarknaden och öka konkurrensen, samtidigt som nedskärningarna sprids ut över flera år.

Men framför allt måste man göra skillnad på olika slags åtstramningar. Även IMF menar att skattehöjningar är sämre för konjunkturen än utgiftsminskningar, eftersom de saboterar tillväxtens drivkrafter. Det farligaste är om reaktionen mot nedskärningar nu får regeringar som den portugisiska att ersätta dem med skarpare skattehöjningar. Ur askan i elden.

Johan Norberg är författare. Han utkom nyligen med Eurokrasch (Hydra). johan@johannorberg.net