Hur ska man se på Lars von Triers märkliga nya film Antichrist ? Det är en av de frågor som kultursidorna har uppehållit sig mest vid under sommaren. Att det har blivit debatt är i grunden bra – det är tyvärr inte alldeles ofta som filmer så udda som von Triers senaste belönas med allvarliga försök till förståelse – men debatten är till stor del ensidig och reducerande.
Som många andra samtida diskussioner om konst lider meningsutbytet om Antichrist av att det har politiserats och utrustats med ideologiska förtecken. Det konstnärliga värdet har underställts filmens eventuella åsiktsbagage.
Vid sidan av ett par lustiga inlägg som vill framställa Antichrist som en miljöthriller om klimatväxlingarna, alternativt en freudiansk dialog med den danske filmregissörens egen mor, är huvudspåret att filmen är kvinnofientlig.
Den påstås ursäkta könskrig och vara helt fylld med misogyna bilder. Av somliga blir den därför avfärdad som filmiskt mindre intressant. På ett sätt är det enkelt att se varför en sådan tolkning är utbredd.
Filmen innehåller onekligen många svåruthärdliga våldsscener där skådespelerskan Charlotte Gainsbourg plågar och stympar sig själv. Till slut blir hon dessutom bränd på bål av sin make, spelad av Willem Dafoe.
Men på ett annat sätt är det mer svårbegripligt att vissa recensenter har denna syn.
Är man bländad av ideologin till den grad att man inte kan se att Antichrist, i likhet med de von Trier närstående David Lynchs och Andrej Tarkovskijs filmer, har fler dimensioner än bara en? Att ett visst inslag inte nödvändigtvis gör Antichrist till ett konstnärligt mindre imponerande verk eller, motsatt, att vad som med ett hastigt ögonkast kan uppfattas som kvinnofientlighet och uppmaningar till könskamp kanske inte är det?
Låt mig säga något mer om det sista. von Triers film vänder sig inte mot kvinnor, den är för dem. Om Antichrist överhuvudtaget kan förstås ur ett idéperspektiv, och inte enbart ur ett estetiskt perspektiv, försvarar den i så fall kvinnosläktet mot en uppsättning åsikter som under hundratals år har förknippat kvinnan med naturens oregerlighet och grymhet eller rentav ondska.
Gainsbourg spelar en intellektuell som forskar om historiska kvinnomord motiverade av primitiva föreställningar om häxeri. När hennes son faller ut genom ett fönster och dör sjunker hon ned i en djup depression och anklagar sig själv för olyckan.
I en fantasi ser hon till och med hur hon medvetet låter barnet möta undergången. Och snart börjar hon omfamna precis de fasansfulla åsikter om kvinnor som hon tidigare kritiserat.
Likt vissa personer som lider av svår depression blir Gainsbourgs rollfigur övertygad om att hon styrs av djävulska naturkrafter och har förvandlats till en ondskefull varelse.
När Dafoes make, efter en segdragen strid för sitt liv, i ett mycket obehagligt ögonblick tvingas strypa henne är det inte kvinnan som han tillintetgör, utan de idéer som hatar henne.
Denna bild förstärks av sista scenen i Antichrist, där mannen omges av befriade kvinnor som träder upp från marken, rötterna och trädstubbarna – upp från den natur som blivit ett argument för deras avrättning.
Antichrist blir med denna tolkning snarast en försonande film. Att flera betraktare har varit snabba med att se den i ett rakt motsatt sken säger inte bara någonting om hur konstsamtalet låter sig begränsas av ideologi.
Det antyder också att vi har blivit så vana vid att kulturen innehåller destruktiva och mörka budskap att vi knappt förmår att se de ljusa när de väl finns där.
