För drygt 20 år sedan kollapsade den gamla svenska välfärdsstaten. En makalös offentlig expansion hade lett till en mycket stor stat, vars utgifter kom att motsvara nästan två tredjedelar av landets BNP. En omfattande planekonomi hade trängt undan både den marknadsekonomiska sektorn och civilsamhället. Ett högt skattetryck kombinerat med höga bidragsnivåer hade trängt undan arbetsincitamenten. Medborgarna hade allt mer omvandlats till undersåtar av en mäktig stat som tog på sig uppgiften att lägga deras liv till rätta. Med andra ord, Pomperipossalandet hade fullbordats och gick omkull, ty det blev ekonomiskt och moraliskt ohållbart.

Ingen annan demokratisk stat hade nått liknande dimensioner och därför vad det just Sverige som i början på 1990-talet upplevde vad andra skulle uppleva 20 år senare. Grunden för dagens europeiska kris, med centrum i Sydeuropa, är densamma som för den svenska 90-talskrisen: en stat som i populistisk anda lovar guld och gröna skogar under de goda expansionsåren för att hamna i obestånd så fort konjunkturen vänder.

I fallet Sydeuropa gick allt fortare och konsekvenserna blev därefter. En konstgjord ekonomisk uppgång – baserad på riklig tillgång till billig finansiering under den inledande euroeuforin – utlöste en kraftig välfärdsstatlig expansion. Det gällde att snabbt komma i kapp Nordeuropa och bygga upp ett rättighetssamhälle, som var lika överdådigt som de infrastruktursatsningar och den privata konsumtion som präglade eurons första tid. Reformerna överträffade varandra och staten framstod som garant för ett evigt välstånd.

Sverige tog sig ur välfärdsstatens kris genom djärva reformer som bantade staten och bröt upp de stora offentliga välfärdsmonopolen. Sparsamhet, avreglering, konkurrens och valfrihet blev ledord för en ny svensk modell som har varit synnerligen framgångsrik. Skattereformer har gjort arbetet mer lönsamt och den privata sektorn har åter vuxit i betydelse.

För detta fordrades stor realism och en betydande vilja till samförstånd och samling. Under de senaste 20 åren har det varit en häpnadsväckande låg konfliktnivå i Sverige med tanke på hur mycket som förändrats i grunden. Krisen har hanterats på klassiskt svenskt manér. Den starka gemenskapsandan kom fram och räddade 90-talets Sverige från att gå igenom det som Grekland eller Spanien upplever idag.

Detta ovärderliga kulturella kapital kan inte trollas fram och för andra länder är det helt andra reflexer som krisen utlöser: polarisering och söndring, verklighetsflykt och ideologisk dogmatism. Detta kommer att bli avgörande för olika länders förmåga att ta sig ur den kris som välfärdsstaten har alstrat med sina strukturfel, överdrifter och illusionsnummer. I mindre jordnära miljöer än den svenska kommer uppvaknandet från välfärdstatens populism och rättighetssamhällets drömmerier att vara mycket svårare.

Mauricio Rojas är rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd.