Protester mot den grekiska regeringen på första maj i Aten.
Foto: AP
Det är inte konstigt att världens blickar riktas mot Aten. Den grekiska staten måste hitta krediter på 45 miljarder euro till den 19 maj för att klara sina åtaganden. Dessutom finns gott om iögonfallande egenheter i landets offentliga sektor: Grekiska statsanställda får extra månadslöner till påsk och jul. Vissa av dem får ett särskilt lönetillägg ifall de kommer i tid till sitt arbete. ”Spökarbetare” får lön trots att de aldrig dyker upp. Ogifta och skilda döttrar till statstjänstemän har rätt till döda föräldrars pensioner. Statsanställda skogvaktare får bonus för att de arbetar utomhus.
Lägg till detta en reell genomsnittlig pensionsålder på cirka 53 år, omfattande korruption och att skatteflykt tävlar med fotboll om rollen som nationell folksport, och det är inte undra på att Grekland har problem.
Ändå är landet långt ifrån ensamt. Greklands underskott motsvarade 13,6 procent av BNP i fjol, och hur illa detta än låter är det inte så värst mycket större som andel av den nationella ekonomin än underskotten i Spanien, Storbritannien eller, för den delen, USA. I nya numret av Economist (May 1) uppskattas årets amerikanska underskott till cirka elva procent av BNP.
Att leva över sina tillgångar har varit populärt på många fler håll än i Aten.
Naturligtvis är finanskrisen en viktig delförklaring till de statsfinansiella kriser vi ser idag. Försöken att lindra lågkonjunkturen som följt i dess spår har gjort budgetläget etter värre, men problemen börjar inte där. I många länder är underskottspolitik en dålig vana sedan länge.
Det har rått stor och ömsesidig brist på rättframhet och politisk dygd. De styrande har ingått outtalade överenskommelser med medborgarna om att man inte ska behöva se de ekonomiska realiteterna i vitögat. Väljarna har krävt mer, och politikerna har erbjudit mer, än vad skattebetalarna har varit beredda att betala och politikerna har vågat begära in skatter till. De tysta parollerna har varit ”Det går så länge det går” och ”Hoppas att allting ordnar sig”. Underskotten var inte lika stora före finanskrisen som nu efter den, men under åren har minus lagts till minus och statsskuldernas slagghögar har växt.
Giorgos Papandreou tampas inte bara med egna tillkortakommanden utan med arvet efter Kostas Karamanlis, Barack Obama har tagit vid där George W Bush slutade och premiärminister Gordon Brown skördar vad finansminister Gordon Brown har sått.
Från svensk horisont är det inte så mycket annat att göra än att hoppas och hålla i. Hoppas att euroländerna kan lägga prestigen åt sidan, ta hjälp av Internationella valutafonden och få Grekland att satsa på en hästkur av samma kraft som Lettland har underkastat sig. Annars kan den Atenska smittan sprida sig och få förfärliga effekter.
Men vi måste också hålla i lärdomarna från vår egen stora kris, hopkokad på 1970- och 1980-talen och utlöst under 1990-talets början: håll utgifterna i schack, ta ned skattetrycket, bekämpa inflationen, den som är satt i skuld är icke fri. Enligt Eurostats senaste sammanställning av EU-ländernas offentliga finanser blev Sveriges underskott i fjol 0,5 procent av BNP. Inte ens Luxemburg låg bättre till. Anders Borg är värd en blomma för sin insats, men hans socialdemokratiska företrädare förtjänar också respekt.
Svenska staten rättar numera mun efter matsäck. Man kan ha synpunkter på aptiten och på hur mycket som packas i matsäckskorgen, men det råder balans i affärerna.
Ekonomisk ansvarskänsla har blivit ett kvalitetskrav på dem som vill få förtroendet att styra. Vill man som politiker erbjuda mer i form av offentlig trygghet får man också lov att be om mer skatter. Det ska bli mycket intressant att se ifall De rödgröna väljer att följa denna smala väg i sitt budgetalternativ i morgon. Om inte, lär de få det extra motigt.
Men en sak till ska sägas till dem som nu ser nyfiket på Sverige som förebild. God hushållning är inte den enda dygd som krävs; det måste ges utrymme och stimulans till produktiva värden som flit och företagsamhet också. Budgetbalans lägger grunden men skapar inte tillväxt i sig.
Som McKinsey & Co visar i sin lysande studie Sveriges ekonomiska välstånd har avregleringarna, EU-medlemskapet och den nya konkurrenslagstiftningen spelat en avgörande roll för produktivitetsutvecklingen och välståndet i vårt land under 1990- och tidigt 2000-tal. Nya marknader har öppnats, och när företagen får chansen så tar de den.
Fortsätt på samma linje i den stora välfärdssektorn, rekommenderar McKinsey. Till dels kan man säga att alliansregeringen har lyssnat med avregleringen av apoteken och lagen om vårdval som exempel. Men här spjärnar vänstern envist emot. De rödgröna har som bäst halva dygden att erbjuda.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD.
