Den nya beskyllningen mot Tea party-rörelsen är att den förstår samhällsekonomi i termer av hushållsekonomi. Experterna skrattar åt denna naivitet. Och visst, det vore märkligt om de båda fungerade likadant. Det finns väsentliga skillnader som rimligen driver helt olika mekanismer. Men vad vet egentligen experterna om hur samhällens ekonomier fungerar?
De senaste decennierna har präglats av nationalekonomins reträtt när det gäller anspråk på vetenskaplighet och förmåga att manipulera och förutsäga samhällens skeenden. Trenden går mot idéer och modeller som involverar omätbara och oförutsägbara, men högst relevanta aspekter, av nationalekonomiska skeenden.
Vi har sett en kritisk diskussion om Keynes relevans för hur lågkonjunkturer bör hanteras, om relationerna mellan inflation, arbetslöshet och tillväxt, om nyliberalismens kärva antipolitik, som stadigt landat i samma slutsats: Gårdagens tvärsäkerhet var falsk.
Så kom den amerikanska krisen och plötsligt kastar sig politiker och debattörer ner i gamla trygga skyttegravar. Tydligast märks det på vänsterflanken, som kräver fortsatt lånefinansierad stimulanspolitik med självklar hänvisning till nationalekonomiska lagar.
Dessa personer kan inte ha fel. Att återhämtningen uteblivit trots fem tusen miljarder i stimulans betyder att paketet var för litet: Gör om, gör större. Hade ekonomin istället lyft skulle det bevisat den lånefinansierade stimulanspolitikens riktighet. Kanske var storleken på stimulanspaketet från 2009 väl avvägt och problemet snarare att det packades upp på fel sätt. Men inget utfall tillåts leda till att grundtanken från början var fel.
Det finns ett spänningsförhållande att fundera på i sammanhanget. En luddig faktor som forskningen lägger allt större vikt vid, är den betydelse hushållens attityder har för samhällsekonomin. Om folket tror att landet är på rätt väg konsumerar det mer, startar fler företag, lånar mer pengar till varandra, investerar mera, blir mer riskbenäget.
Knappa omständigheter kan därför uppvägas av känslan att det snart är gryning. Omvänt gäller att pengar och initiativ som rent tekniskt kunde ha realiserats fryser inne om utsikterna tycks dystra.
Hur reagerar då folket på beskedet att staten ska låna och dela ut ytterligare tusentals miljarder? Kanske inte med att glatt spendera dem. Snarare växer känslan att något är i grunden fel. Hur skulle det omvänt ha reagerat på åtgärder som kraftigt och direkt angrep underskottet och skulden? Kanske med känslan att vägen tillbaka äntligen anträtts, att det nu kommer att bli bättre.
I sådana fall motverkas stimulanspolitikens hårda effekter av dess mjuka, och för Tea party-rörelsens rekommendationer skulle omvänt gälla; att dess mjuka effekter uppväger dess hårda konsekvenser.
Poängen är inte att visa hur det vänsterliberala etablissemanget har fel och Tea party-rörelsen har rätt. Jag bara tänker högt. Men säkert är att ingenting har hänt från ett vetenskapligt perspektiv som kan rättfärdiga att gårdagens osäkerhet plötsligt blivit högdragen tvärsäkerhet. Det är annat som driver debatten.
