Man vill aldrig låta en allvarlig kris gå till spillo, sade Barack Obamas blivande stabschef mitt under finanstumultet hösten 2008. Åtskilliga reagerade mot ett uttalande som de fann cyniskt, och Rahm Emanuel fick hård kritik. Men många i det entreprenöriella USA hade inte svårt att förstå vad han menade. Onormala förhållanden skapar tillfällen, och tillfällen ska fångas i flykten.

Ta bara tv. Jag var i USA förra veckan och avslutade resan i New York. På fredagen skulle det bli snöstorm i nordväst, och det var en kris som tv-kanalerna inte hade den minsta avsikt att låta gå till spillo. Under den period då det fanns prognoser men inget ännu hade hänt, var de mest imponerande spekulationer möjliga.

Det var rätt fascinerande att sitta och bläddra mellan kanalerna och se den ena tv-reportern efter den andra, utstyrda i munderingar som hade gjort Amundsen grön av avund, stå på en storstadstrottoar och förkunna Snowmageddon – samtidigt som kontorsfolk i vanliga gångkläder passerade bakom dem på väg för att köpa lunch.

Så småningom blev det riktigt oväder, dock inte i själva New York. Det föll några tum över Manhattan på natten och nästa morgon var det gnistrande vackert i Central Park. Förtjusta hundar rastades. En bit från naturhistoriska museet kom ett par killar gående med skidor över axlarna.

Allvarlig kris eller ej, den togs i alla fall till vara.

Då är det mer oklart hur väl Vita huset har lyckats förvalta de onormala förhållanden som följt i Lehmankraschens spår. Regleringen av kapitalmarknaderna har för all del skärpts genom en lag som brukar kallas Dodd-Frank och regeringen har satsat på stimulanspaket, men den stora strukturförändringen har skett i sjukvårdspolitiken och har inte mycket med konstruktiv krishantering att göra. Tvärtom fick det väldiga projektet många att tycka att Obama gav ekonomin och jobben för låg prioritet och blev på så sätt ett hot mot hans återval. Om inte motkandidaten hade varit Mitt Romney vet ingen hur det skulle ha slutat.

I stället för att bli en katalysator för förändring har den akuta krisen förvandlats till en permanent. Arbetsmarknaden stärks så sakteliga och huspriserna stiger. Tillväxten beräknas bli skaplig detta år och ännu lite skapligare nästa. Ändå fortsätter det att vara bekymren som sätter agendan, det blev alltmer tydligt under besöken, samtalen och läsningen när vi var i Washington och New York.

Budgetunderskottet och statsskulden har huvudrollerna. Till att börja med är konflikten om hur de ska tacklas lika akut som oförsonlig. Sker ingen uppgörelse mellan den demokratiske presidenten och det republikanska representanthuset före utgången av februari, börjar stora automatiska nedskärningar träda i kraft.

Den allmänna meningen hittills har varit att båda parter till sist ska rygga tillbaka och inte låta det hända – ingen vill inte ta ansvar för att äventyra återhämtningen – men jag tycker att alltmer tyder på att parterna börjar förlikas med tanken. ”Republikanerna får skulden”, tänker presidenten med sin valseger i ryggen. ”Hellre för stora besparingar än små nedskärningar och höjda skatter”, tänker hans motståndare.

Men det handlar inte bara om detta kortsiktiga drama utan också om att underskottet och skulden har kopplat greppet om den moraliska fantasin, hur mycket de än marknadsförs av Paul Krugman. Obalanserna har blivit något mer än ekonomiska storheter, de skaver och irriterar och känns som symptom på grundläggande brister. Krisen är inte bara det halvtrista konjunkturläget och trycket mot statsfinanserna, den uppfattas också som struktur- och värderingsproblemen som har gjort att trycket byggts upp.

Tungviktaren Fareed Zakaria är inne på detta i en färsk essä med den uppsluppna rubriken ”Can America Be Fixed?” ( Foreign Affairs, Jan/Feb 2013). ”Fokus i Washington ligger på att beskatta och skära ned; det borde ligga på att reformera och investera.” Man skulle kunna säga att budgetbråket tränger ut den seriösa diskussionen om skälen till att budgetbråket existerar: frånvaron av uppriktig dialog, oviljan att prioritera det som har verkan först på längre sikt.

Som andel av BNP är de statliga anslagen till forskning och utveckling numera hälften så stora som på 1960-talet. USA:s infrastruktur var den femte bästa i världen för tio år sedan, enligt World Economic Forum. Idag rankas den som 25:a och har en fallande trend. Flygledningssystem och kraftnät är föråldrade. Skattereglerna är på 73000 sidor.

Vänstern kramar välfärdssystemen, högern vägrar anslå nya resurser. Resultatet blir att transfereringar och försvar tränger ut investeringarna.

I någon mening får väljarna vad de vill ha, nämligen ”låga skatter och gott om offentliga tjänster”. På köpet får de en varaktig kris, som inte är lätt för någon att ta till vara.