I dagarna har IF Metall gjort den hittills mest grunda analysen av världsekonomin och USA version AA+. Eftersom försöken är många är det en bragd. Förklaringen står att finna i fackets uppgift att ständigt trissa upp lönerna alldeles oaktat vilket reellt utrymme som finns. Apropå ekonomins inverkan på lönebildningen säger Stefan Löfven att IF Metall agerar långsiktigt och därför inte förhåller sig till ’’upp- och nedgångar på börsen från en vecka till en annan’’ (DI 10/8).

Såväl fack som arbetsgivare är fast i en gammal modell som ännu dirigerar deras respektive roller. När industrierna blir högteknologiska, arbetstagarna allt mer kvalificerade och tjänstebranscherna växer blir den gamla centralstyrda modellen från Saltsjöbadens 1938 obsolet. En heterogen arbetsmarknad matchas dåligt av rigid centralstyrning.

Lokal lönebildning utgår från det faktiska ekonomiska utrymme som finns och variation uppstår mellan såväl branscher som regioner och personer. Den inbitna likhetsdogmen frångås och de som hellre ser lika löneutveckling för alla än en differentierad dito blir besvikna.

Trots att fackens medlemsantal stadigt sjunker verkar förändringsviljan högst begränsad. Vad gäller lokal lönebildning ligger ansvaret emellertid även hos motvilliga arbetsgivare som finner centrala avtal bekvämare än otaliga förhandlingar med varje lokalavdelning. Modell 1938 har satt sig.

Hos modellkramarna finns en tendens att vägra se förändringen i omvärlden. Man är så fäst vid sin modell att man hoppas att envetenhet ska rädda den. Möjligen bekvämt för förhandlarna, men allt annat än långsiktigt.