Tre års sluten ungdomsvård för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Så löd Stockholms tingsrätts dom mot tre av de fem tonårspojkar, alla födda 1991, som har stått åtalade för dödsmisshandeln av en 16-åring på Kungsholmen.

Att det inte har gått att bevisa vem eller vilka som utdelade de dödande sparkarna saknar enligt domstolen betydelse. Vittnesuppgifter pekar övertygande på att de tre började sparka när offret föll till marken. Man kan ha synpunkter på det sättet att hantera ansvarsfrågan, och det är ingen avancerad gissning att domen överklagas.

Den ihjälsparkade ynglingen får inte sitt liv tillbaka. Hans anhöriga får för alltid leva med sorgen och saknaden. Gärningsmännen däremot har framtiden för sig, om de klarar att räta upp sina liv.

Men tyvärr är prognosen inte så god. Tidiga ingripanden mot unga på glid sker sällan. Typiskt för den slapphet som ofta präglar samhällets reaktioner är att en av dem som dömdes igår dömdes förra sommaren till 30 timmars ungdomstjänst för misshandel.

Majoriteten av de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott efter frigivningen, rapporterade Ekot igår. Av det usla resultatet drog i alla fall jag slutsatsen att innehållet i vården för ungdomskriminella fortfarande lämnar en del övrigt att önska.

För över åtta år sedan medgav visserligen Statens institutionsstyrelses dåvarande generaldirektör att myndigheten som då i fem år hade ansvarat för ungdomsvården, inte hann med allt. Men personalens utbildning var god, ambitionen hög och engagemanget stort (SvD 23/11 1999).

Det var i vart fall vad som svarades på min kritik av de brister på ungdomshemmen som tv-programmet Striptease hade avslöjat. Den gången handlade det om ungdomar med drogmissbruk och brott i bagaget som ”vårdades” av grovt kriminella personer. Kravet att varje intagen skulle omfattas av en individuell vårdplan tog personalen förbluffande lätt på.

Mer än en tredjedel av ungdomarna inom den slutna ungdomsvården fick i fjol ingen uppföljande behandling efter frigivningen, läser jag i regeringens budgetproposition för 2008. Något som Sis generaldirektör Ewa Persson Göransson igår menade var förklaringen till att majoriteten av de färdigvårdade ungdomarna återfaller i brott.

Persson Göransson planerar att med tvång om så behövs hjälpa socialtjänsten med utslussningen av ungdomar. Men varför lovar hon bot och bättring först nu? Dessutom har hon nog fel i att de dåliga vårdresultaten enbart har sin förklaring i att eftervården inte fungerar.

När Ekot igår rapporterade om tre ynglingar som natten mellan söndag och måndag rymde från ett ungdomsvårdshem i Eksjö med stulen bil efter att ha knivskurit och bundit en vårdare, måste det ha funnits också annat bakom. Tack och lov satte polisens spikmattor till sist stopp för den färden.

Då, för drygt åtta år sedan, argumenterade jag för att straffmyndiga ungdomskriminella borde vårdas inom kriminalvården, men på ungdomsavdelningar. Skillnaden som jag såg och ser än idag, ligger i de mer ambitiösa satsningarna på personal, vård, rehabilitering, arbete och undervisning. En professionellt bedriven kriminalvård har lika given plats för yngre brottslingar som för äldre. Den måste fungera som en språngbräda till en ny livschans.