Efter att ha förfasats över den norska smörbristen och landets starkt monopoliserade livsmedelsmarknad är det läge att vända blicken hemåt. Trots högsta välstånd rapporteras om kommande brist på svenskt nötkött, orsakat av EU-subventionernas osmakliga snedvridning av livsmedelsbranschen. Inte heller här i Sverige råder marknadsekonomi för livsmedelsbranschen och hur högt vi än önskar svenska grisar på våra tallrikar matchar utbudet sällan efterfrågan.

Efter husmanskostens främsta högtid är det nu dags för det något mer kontinentala nyårsfirandet. Hummer, champagne och diverse skaldjur dukas fram. Västkuststormar verkar dock ha försvårat skaldjursfångsten så till den milda grad att Ekot på P1 även varnar för akut hummerbrist.

Det kunde vara värre. Stormar är övergående och vardagarna långt fler än de av skaldjur dignande festdagarna. Snart kommer köttbullarna tillbaka på lunch- och middagsbord, nu som vardagsmat.

Inför årsskiftet har slakten på nötdjur ökat kraftigt. Detta har alls inget med ökad efterfrågan att göra. Det som i hög utsträckning styr lantbruket är i stället EU:s abnorma subventionspolitik.

Det är ett EU-bidrag på 1500 SEK per slaktat handjur, som dras in efter årsskiftet, som orsakar slakten. För att få ekonomi i handjurhållningen väljer många köttbönder att slakta djuren och säkrar därmed intäkten.

Bidraget infördes en gång för att styra bönder att investera i fler handjur och inte enbart hålla kor och kvigor.

Hela det regel- och subventionskomplex som styr EU:s bönder gör marknadsinslagen högst begränsade. Det är en del av förklaringen till varför det är så svårt för svenska konsumenter att snabbt påverka utbud i butikernas köttdiskar.

Av EU:s årliga budget på 1300 miljarder SEK går 40 procent till jordbrukssubventioner. Det är inga småpengar och går knappast att betrakta som bara ett stöd till en utsatt bransch. Inte så märkligt då att bönder och jordbruksaktörer är snabba att förhålla sig till vad som bestäms i Bryssel. De är beroende av att sno åt sig så mycket som möjligt av den gemensamma kakan.

EU har fått en omfattande subventionsindustri som straffar såväl EU:s konsumenter och bönder som medborgarna i utvecklingsländer.

Årligen öser EU miljardbelopp över sina kossor, dumpar priserna och vägrar samtidigt att demontera handelshinder. Det är ytterst märkligt att inte mer ammunition används för att påverka det politikområde som EU lägger ungefär 520 miljarder SEK på årligen.