Låt oss först konstatera att LO är ute och cyklar. Vi ska strax återkomma till varför. Men låt oss börja där.
I en rapport som presenterades på debattsidan i gårdagens DN argumenterar man för att inkomstklyftorna har ökat dramatiskt under perioden 1991-2007. Crescendot påstås ha ägt rum efter alliansregerings tillträde och genomförandet av dess första politiska reformer på skatte- och sjukförsäkringsområdet.
De ”rikaste” (ett ord som med den sammanpressade svenska inkomstfördelningen för ögonen trots allt inte betyder så mycket) tio procenten har nästan fördubblat sin inkomst. De allra fattigaste har jämförelsevis ökat sin inkomst med 15 procent, förvisso ett inte helt obetydligt tal.
Så här ser det kanske ut, även om undersökningen helt missar finanskrisen och ett rejält börsfall. Generellt kan man i alla fall säga att inkomsterna under ett antal år har blivit mindre jämnt fördelade.
Men detta betyder inte, som LO menar, att ”de rikaste har fått mest, de fattigaste minst”. Det är en alltför enkel framställning, knappt värdig en facklig utredare.
Idag lanserar Svenskt Näringslivs ekonomer Stefan Fölster och Fabian Wallen boken Sjanghaja de som ligger – Sveriges mest missförstådda samhällsomvandling (Hjalmarson & Högberg). Den innehåller flera intressanta synpunkter som är relevanta för den debatt som LO driver.
Boken gör gällande att enbart inkomst numera är ett alldeles för begränsat sätt att undersöka sociala klyftor, alldeles för vilseledande. Att studera möjligheten att konsumera tycks vara ett mer rättvisande mått idag.
Graden av konsumtion säger en hel del om vilken sorts levnadsstandard människor har. Och det visar sig ur detta perspektiv att skillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare inte alls ökar, utan alltmer jämnas ut.
Under de lite drygt senaste tjugo åren har de 40 procent fattigaste hushållen, enligt Fölster och Wallen, ökat sin konsumtionsandel med 1,4 procent. De översta tio procenten minskade samtidigt sin andel med en halv procent. Själva konsumtionen har ökat med 20 procent respektive endast sju procent. Om man därutöver räknar fritiden som en del av konsumtionen har ojämlikheten minskat desto mer. Låginkomsttagarna är idag den grupp som har mest fritid (och med detta menas alltså inte arbetslöshet).
Allt detta låter abstrakt, men kort sagt har de fattigaste fått mer. De kan göra mer med sina pengar än tidigare, och det är långtifrån så oviktigt som LO tycks vilja ge sken av.
Om någonting nu ska göras politiskt för att ytterligare jämna ut skillnader är det att uppmuntra människor att spara. Också de fattigaste inkomsttagarna måste utveckla ett sparbeteende, och regeringens skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare är ett steg på vägen.
Mer än så: det är en fördelningspolitik som verkligen har betydelse.
