Redan storheter som förre Jämo Claes Borgström och EU-kommissionären Vivianne Reding har försökt. Med välvilja och karriärpolitiska ambitioner har de försökt fånga vad det typiskt kvinnliga är för att sedan driva tesen att näringslivet hade varit mer lönsamt om andelen kvinnor varit högre. Borgström menar även att finanskrisen var ett resultat av för många män och för få kvinnor i branschen. Påståenden som dessa är naturligtvis lika omöjliga att motbevisa som att bevisa, men de har vunnit gehör i affärspressen.
Nu utökas resonemanget om vad ökad kvinnoandel kan avstyra. Kvinnor sägs nu även vara särskilt bra att ha i styrelser och på ledande befattningar om man vill undvika korruption. Professorn i statsvetenskap Lena Wängnerud skriver i Expressen (22/6)att det finns ett samband mellan andel kvinnor på beslutande positioner och korruptionsgrad.
I Borgströms och Redings fall ledde resonemanget till krav på lagstiftning om fler kvinnor i bolagsstyrelser, vilket påstods öka vinsterna. Wängnerud efterfrågar istället ett könsperspektiv i regeringens utredning om politikers och tjänstemäns syn på korruption, eftersom hon i kvinnan anar en lösning på korruptionen.
I resonemangen om vad fler kvinnor kan åstadkomma finns ett par uppenbara problem. För det första gör man antagandet att det finns något specifikt kvinnligt, egenskaper kvinnor har, som gör oss särskilt lämpliga att avstyra bland annat finanskriser. Om det vore så att kvinnors närvaro i en bolagsstyrelse påverkade utfallet positivt vore varje kvinna ersättlig med en annan kvinna. Det räcker med kvinnor, vilka som helst, eftersom vi alla innehar dessa specifika kvinnliga egenskaper som skänker vinst.
Den hårda marknaden är inte alltid optimal, men i vinstavseende ligger den som regel år före politiken. Den har en tendens att hårt döma ut såväl företag och idéer som ledningar och styrelser som inte håller måttet.
För det andra måste rent forskningstekniska frågor ställas. Enligt Wängnerud var endast 12 procent av de korruptionsmisstänkta mellan 2003 och 2005 i Sverige kvinnor och den typiska korruptionsmisstänkte svensken är en medelålders man. Trots att Wängnerud nämner att ’’de mönster som framkommer i förhållande till kön’’ inte är perfekta är hennes slutsats att forskningen om korruption och kön är något på spåren och därför vill hon alltså se ett könsperspektiv på nämnda utredning.
Kan man av siffrorna hon hänvisar till verkligen utläsa att främst kön avgör hur vi agerar, eller kan det möjligen finnas fler faktorer som inverkar?
Det gamla missförståndet om storken och barnen ställer till det igen. Wängnerud har funnit att korruptionsgraden är relativt låg i länder med jämställdhet och en välfungerande stat. Korrelation finns men inte kausalitet, det vill säga att låg korruptionsgrad inte kan ses som en direkt följd av hög jämställdhet även om de ofta förekommer samtidigt.
Att ideligen påpeka hur kvinnor är och beskriva oss som stereotypiska leder till raka motsatsen av vad man vill uppnå. Ambitionen må vara jämställdhet men resultatet blir att kvinnor reduceras till delar av ett homogent kollektiv.
