Som koälskare blev jag munter och upplivad när det för några månader sedan rapporterades från Fredriksdal i Helsingborg att kalven Dolly och ett par andra kor av rasen Skånsk röd nu skulle visas upp för allmänheten.
Det speciella med denna händelse är att man länge har trott att Skånsk röd, som var den vanligaste kossan i Skåne för hundratalet år sedan, var helt utrotad. Men så inkom ett ärende om vanvård på en gård i Ljungbyhed till Länsstyrelsen och vid inspektionen hittades tjugo Skånska röda i dålig kondition. Dessvärre kunde bara 5-6 stycken räddas till livet, resten var man tvungen att nödslakta.
I ett pressmeddelande inför visningen berättades lite om Skånsk röds öden och äventyr under de senaste århundradena. Att den försvann berodde alls inte på att det var en dålig ko – tvärtom – den var bra, tålig och i största allmänhet ”prima”. Men, förklarade Helsingborgs stad i pressutskicket, ”På 1700-talet kom några skånska bönder på tanken att sälja denna prima ko till gods och herresäten i Mälardalen.”
För att få fart på försäljningen döpte skåningarna om rasen och kallade den ”Skånsk herrgårdsras”. Utmärkt branding , visade det sig, för snart fanns det gott om skånska kor i Mälardalens hagar. Själva hade de skånska bönderna börjat köpa kor från kontinenten, främst lite billigare svartvita råmare från Holland. Norröver avlades så småningom Skånsk röd bort och numera återfinns den bara som några genstänk i dagens rödfläckiga kossor i Sörmland och Uppland.
Bortse ifrån det i människosammanhang olämpliga i att räkna rasgener och fundera i stället över den företagsamhet som präglade kreatursbranschen under detta 1700-tal. Lite affärssinne, lite handel och ett lyckat namnbyte och du har en försäljningssuccé, som i sin tur gav de skånska bönderna möjlighet att köpa fler kor till sin egen bygd.
Vi kan nog vara säkra på att denna företagsamhet inte tyngdes av en passiviserande våt filt kallad jordbrukspolitik. De skånska och holländska bönderna reglerades knappast av subventioner, exportstöd eller statlig lagerhållning.
Men det var då det. Sådär ser det europeiska lantbruket som bekant inte ut nuförtiden. Jordbruk är en EU-verksamhet, oavsett om man odlar jord eller föder upp djur. Eller får betalt för att låta bli.
I veckan rullade tunga traktorhjul in på Bryssels gator. Bakom rattarna satt arga europeiska mjölkbönder och de intog staden med kravet att EU håller emot när mjölkpriserna sjunker. För det gör de, dramatiskt. Krisen slår också mot jordbrukarna och det är förvisso tråkigt. Men med tanke på att EU:s jordbruksbudget länge har utgjort lejonparten (det är inte länge sedan den sjönk strax under 50 procent) av den totala budgeten är det svårt att känna full sympati. Särskilt som det är vi skattebetalare som står för notan när EU stödköper tiotusentals ton smör och mjölk från en meny vi inte har bett om.
– Det kan snedvrida konkurrensen, sade LRF:s ordförande Lars Göran Pettersson till TT häromdagen apropå nyheten att EU-kommissionen hade beslutat att öka stödet till mjölkbönderna.
Jodå. Kommissionen beslutade alltså att fortsätta intervenera, lagerhålla och exportstödja till böndernas fromma. Bland förslagen rymdes ett tidigarelagt direktstöd, ett särskilt statsstöd samt en särskild skatt på de bönder som producerar över sin kvot. Intäkterna från denna skatt ska sedan användas för att betala de bönder som väljer att avveckla sin mjölkproduktion. Några veckor tidigare förlängdes även stödköpen av smör och andra mejeriprodukter. Den egentliga planen var att sluta stödköpa i augusti i år, men nu fortsätter EU att bygga smörberg åtminstone in i februari nästa år. För att hålla priserna uppe.
Sammantaget kan man tycka att det finns fog för konstaterandet ”Det kan snedvrida konkurrensen”. Dessvärre var det inte riktigt så Lars Göran Pettersson menade. Tvärtom välkomnade LRF kommissionens åtgärder, men riktade därefter en uppfordrande strålkastare mot regeringen. Uttalandet i sin helhet löd nämligen så här:
– Kommissionen öppnar upp för nationella åtgärder och vi vet att regeringarna i Tyskland och Frankrike är mer bondevänliga medan det är betydligt tuffare här i Sverige. Det kan snedvrida konkurrensen.
Känns det som upp- och nervända världen? Alls icke. Det är bara EU:s jordbrukspolitik i full blom. Och då kan konkurrens betyda precis vad som helst.
Till exempel att man uppmanar en svensk regering att bidragstävla med en fransk. I konkurrensens namn.
